Melankoli

Var finns mening i klister? När börjar livet i bly? Är det så fullkomligt galet att livet är ett av naturen helvete? Försök skapa mening. Försök hitta lyckan. Klä på dig, klä av dig, pinka, skit.

(am g) (Black heart p.)

Från den stora krashen

Helt underbar

Pengar kvar i madrassen

Det är allt du har

Nu finns inga lagar

Inga sanna svar

Du, räkna dina dagar

Om du har några kvar

(dm f am)

(f g a)

Livet från en underström

Tror du att vi sväljer

Vilken lögn som helst?

Du står här och kväljer

allt är liksom sönderfrälst

Jag ställer mig på avstånd

Snart bara händer kvar

Och ert jävla välstånd

Ryms i min pissoar

Livet från en underström

Nu är den sista striden

Beväpna er

Motståndet är av siden

Men de blir fler och fler

Vi måste ta beslutet

Om vi ska stanna kvar

Det här är faktiskt slutet

Men det är allt vi har

Livet från en underström

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jävlar ska folk bli friska! Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre. Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten. ”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.” Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst. Och forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen.

Men om man bortser från abstinensen, förlåt - utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar. Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord. Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dreglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dreglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen? Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad - det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen (ursäkta de grafiska problemen, siffran efter läkemedelsnamnet och vilken grupp den verksamma substansen tillhör, är det intressanta - och alltså inte denna parentes eller något annat man kan störa sig på...:

Namnet på verksamt ämne,                               Rapporter om

patenterat namn och kategori.                          utsättningssymtom

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003

2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058

3. Alprazolam (Xanor) BDZ                                             842

4. Sertralin (Zoloft) AD 585

5. Hyoscin (Egazil) Tarm                                                519

6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st.                               450

7. Fluoxetin (Fontex) AD 402

8. Tramadol (Nobligan) Opioid                                        389

9. Fentermin (Fentermin) Cent.st.                                   371

10. Metadon (Metadon) Opioid                                        316

11. Lorazepam (Temesta) BDZ                                       282

12. Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st.                           277

13. Diazepam (Valium) BDZ                                           192

14. Triazolam (Halcion) BDZ                                           188

15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ                                       112

Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb). Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression,  generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 - 225 mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara. Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista.

Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker? Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe - hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet. Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor? Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratade med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset? Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Håkan Kristensson

Du har förlorat mig

Mörkret är förruttnelse

Du stod för nära

Leksaksbarnet

Vem var först?

Mörkret förruttnelsen

Din illusion

Var allt för finsandad

Vem avlider först?

Vem tror du avlider först?

Du har förlorat mig

Mörkret

Är beslöjat, visst

men förruttnat

Har du funnit din plats?

Någonstans att vila?

Släng på dig några trasor

Låt människor få se

Vänta där

På slåttermaskinen

Ni har förlorat mig

Mörkret förruttnelsen

Avloppsflöden

En söndag

Med blommor och jag väntade.

Världen sönderslagen

Heroinet förlösande

Och de, som vi skulle möta

Var döda och blommorna döda

Sorgen var ny

Jag log en stund åt det

När de kom var det med automatgevärena

Och ställde upp oss  framför En svart vägg

Ögonbindel och mörkret som följde

Jag älskar er förevigt Jag har ingen att älska.

Dm B# F# F-G

Älskling

Älskad

Vanmakt

Vansklig

Skjuta

Skjutas

Berusad

Vanmakt

Leva

Levas

Vansklig

Vanmakt

Döda

Dödas

Berusad

Berusad

Våldta

Våldtas

Vanmakt

Berusas

Skjuta (vanmakt)

Döda (vanmakt)

Våldta (vanmakt)

D B G F#

BG F# E

Ref. A G D G A D

Måla sönder mitt underliv

Det kan du väl göra?

Skriva bort allt mitt vardagsliv

Det kunde du väl göra?

Ett nattsvart vin

Mina alster av undergång

De kunde du förgöra

Mina takter en usel sång

De kunde du förstöra

Ett nattsvart vin

Jag skriker fast ingen hör

Kan ingen höra?

Ingen lever för alla dör

Kan ingen jävel höra?

Ett nattsvart vin

Så slå sönder mitt underliv

Det får du gärna göra

Vi är folk av en våldsam tid

Vi har en plikt att förstöras

Tiden går och allt förloras

Det du vinner

Är lump och skrot

Du står där redo att marschera

Fast du aldrig

Ens har satt en fot

På marken där betongen river

Bland nässlor

Och förtorkad jord

Ett samhällsbarn, väl integrerat

Katalogiserat

Och färdiggjort.

Men låt oss bror(för det säger alla)

Spela bort

våra sista spänn

På den där maskinen, väl preparerad

Gud förlåte

Att förskjuta den

Men tiden går och allt förloras

Du vinner ingenting

Blott lump och skrot

Så glöm fabriken, och glöm maskinen

Börja leva

Och gör det fort!

För jag börjar bli lite enerverad

I min depressiva

Förförort

Du sitter på en hög med pengar

Och ett hus

Och din pärleport

Det skulle vara bra med detta

Men du skriker

Rädda vårt kapital

Som du gnott för i hela livet

Släpp loss

Detta samvetskval

Eller ta din lilla hög med pengar

Och köp ett rep

Och en lämplig krok

Skruva fast den så att den håller¨

Och fäst väl

Med en dubbel knop

För livet ditt är allt för dyrbart

För att rädda

En liten bil

Som är dömd i graven, halvt uppruttnad

Ta dig samman

Och ta ditt liv

Am G F (E, C)  (Eller en lämplig plogbensmelodi, vals)

Jag hatar tekniken för tillfället, eftersom jag en vacker dag i november dumt nog litade på den. Man ska aldrig lita på tekniken, då går det åt fanders. Jag hade en lång intervju med Karlstads nya handikappskonsulent Lina Helgerud, och jag använde mig av två diktafoner. En diktafon som brukas på Aspbladet i vanliga fall, och så min telefon. Jag hade två således. Båda två var tomma efteråt. Ingen intervju. Den är så himla bra när den väl funkar. Men man ska aldrig lita på den. Tekniken… Min katt spillde en mugg med kaffe på min nyinköpta laptop.. Man kan inte lita på katter heller. Datorn gnistrade till och slocknade. Tekniken gick sönder. Därför – efter att ha tolkat allt rätt – kan man slutligen skylla allt på katten. Skaffa aldrig katt.

Men jag ska inte prata strunt och tycka synd om mig själv. Det gör jag nämningen städigt privat. Jag ska försöka sluta med det, eftersom det betraktas osympatiskt här i Sverige. Andra ska tycka synd om en; först då kan man få ut något av den usla tillvaro man lever i. Men under intervjun så kanske ni tycker att jag borde ha kommit ihåg huvuddragen. Det kan jag inte eftersom jag vid tillfället genomgick en viss omskriven elektrisk behandling. Biverkningar, förutom yrsel och total håglöshet, är att översköljas av den härliga glömskan. Man glömmer bort alla nervösa saker. Man säger hej till busschauffören, som aldrig hälsar tillbaka, men man blir inte ledsen för det, som förr – inte efter den behandlingen, nej nej. Problemet är att man glömmer även positiva saker. Som till exempel vad Lina sagt under intervjun, eller att man haft en intervju, och slutligen att man praktiserar på Aspbladet eller att man lever i Sverige. Det här var tänkt till förra numret, eftersom temaveckan ”En stad för alla” just avslutats. Och var tänkt som ett reportage. Långt, länge sedan. Lina Helgerud är den personen som håller i detta, detta nya fantastiska ”En stad för alla” är menat som ett projekt som varar till Karlstad tar bättre hand om funktionshindrade personer, så det varar ju fortfarande. Det går inte så fort som alla vill. Jag fruktar att det kommer vara ganska länge, men att projektet löses upp med tiden, och att den härliga glömskan elektrifieras rakt in i Karstads själ, och stannar där för evigt. Men jag ska inte prata strunt.

Handikappskonsulent Lena Helgerud har, efter ett beslut av kommunfullmäktige i november 2009, inget lätt arbete framför sig. Nej tvärtom. Men en pampig inledning på arbetet var ju den där temaveckan med Jesper Odelberg och andra tokigheter. Själv missade jag hela kalaset, men såg honom på stan, och det är faktiskt sant. Men det är nu vardagen, den så bekanta baksmällan eller avtändningen kommer. Och då krävs en stark och engagerad person att ta tag i monstret framför sig och göra ett bra jobb. Vem vet om Lina är rätt person? men jag misstänker det. Eftersom hon är handikappskonsulent. Man ska utgå från varje individ är det tänkt, men buntar ihop oss ändå eftersom det också är en modern sak. Ett ”vi och de”-tänkande fast förfinat och klubbat i FN. För man kommer aldrig bort ifrån det där, utan man vandrar bara djupare in i snårskogen, tills man slutligen inser att man sitter fast igen, och nya regler och riktlinjer behövs. Tillslut blir det så bra för de med funktionsnedsättning att det nästan blir bättre att ha funktionshinder än att vara utan. Och det går ju inte, så då får man väl börja definiera lite mera, igen, och hitta nya anledningar att förtrycka olika kategorier som man hittar. Men det är ju först då. Så länge krävs det ett underverk för att få människor att inte ha sina väl inrotade fördomar. Som man ser på missbrukare – för missbruk, tänker de flesta – är ingen funktionsnedsättning, missbruk är en frisk person som gör sig ofrisk och helvetiskt irriterande. Som måste skärpa sig. Att det skulle finnas bakomliggande orsaker till missbruket är en påtok för radikal åsikt, så nu får jag hålla käft. Och förlåt om jag låter bitter, men man kan vara bitter. Fast tyst och obemärkt. Kommunalt anständigt. Om man inte kan gå, får man boxas – och kan man inte boxas får man sparkas. Det tycks vara strategin. Läser man handlingsplanen så blir man smått road av dess fullständiga absurditet. Jag har nog inte läst en text som innehåller ordet ”individ”, i så många olika böjningsformer (det skulle vara Moderaternas partiprogram i så fall), samtidigt som man buntar ihop alla dessa individer till en stor hög av ett homogent funktionshinder. Men även där finns kategorier, och man känner av en tydlig hierarki: De fysiska funktionshindren är den mest respekterade och tydliga gruppen. Alla de ska må bra på ett nytt odefinierat sätt. Sedan kommer de psykiskt fördärvade och sedan de psykiskt sjuka. Lägst ned hamnar missbrukare, återigen nedtystade. Vem vet, de kommer kanske med nästa gång? Nej, individen ska hjälpas individuellt, man ska på något sätt kunna avgöra detta, och det gör man genom att sortera och kategorisera fram en så tydlig bild som möjligt. Men fortfarande en bild, en illusion – en kategori. Och jag kommer här och kommer. Jag vet inte hur man ska komma undan detta. Vi kan skylla på katten så länge, ja den, tekniken, eller på de där missbrukarna. Det är alltid skönt att ha något att skylla på. Så kategorisera på...

Håkan Kristensson

Ja, nu har jag då varit på arbetsterapi som det vackert heter. Jag har döpt gruppen till promenadgruppen. Vi är en grupp som promenerar. Idag har vi vandrat kring villorna längs klarälven, mot stadsdelen Strand, som det tydligen heter. Jag har redan lyckats karaktärisera alla medlemmarna i gruppen: En, givetvis, postpunkspillra kedjerökande varelse med sociala svårigheter som gränsar till det aggressiva. En mamma med fullt utvecklade sociala färdigheter, men med svåraktig depression och självdestruktiva tankar. Vidare har vi en kille som jag tycker väldigt synd om. Börjar nästan gråta när jag tänker på honom? Hela han skakade när vi satt och fikade tillsammans och utbytte floskler. Han var även besatt av att fotografera fåglar. Han gick efter oss och fotograferade fiskmåsar och gräsänder osv. Han grymtade fram några slitna fraser med jämna mellanrum, som även jag tyckte var en aning malplacerade, och jag är inte en mästare på att följa klara linjer i mitt språk. Nåväl. Sen hade vi en intressant tjej. Hon var helt uppslukad av olika fönster som vi passerade, vilket jag tyckte var vackert på sitt sorgliga sätt. Hon satt också och skakade när vi drack kaffe. En mycket skör person, men som jag tyckte om från början. Hon var bara tjugo år, men var tärd av en ångest jag nog aldrig upplevt. Sen hade vi Bodil och Lisa, de två arbetsterapeuterna (stavas det så?). Bodil och jag kom in i en hätsk diskussion om fotbollsklubbarnas förvärvningsdepravering, det är lite svårt att förklara, men mycket logiskt verkade det för tillfället. Lisa var påtagligt likt programledaren i Fråga doktorn. Betedde sig som programledaren i Fråga doktorn skulle göra. Och det var alla... Nej förresten, det var inte alla. Det var en som satt och fikade med oss som var mongolid. Ungefär, fick inte grepp om henne riktigt.

En annan rolig grej var hur frukosten var upplagd. På ett stort bord med massor av pålägg som skulle skickas fram och tillbaka, som om det var en terapeutisk metod för att driva ett från början dömt samtal fram på en knagglig stig och låta deltagarna känna på varandra. Jag tror man kan skriva en d-uppsats om det fikabordet. Och en hel avhandling om var och en av oss människokadaver. Inklusive mig. Jag borde skriva en avhandling om mig själv. Den skulle vara ganska intressant i sin struktur, men ganska långtråkig i sitt innehåll. Ska nog göra det. Huvudtesen ska vara själens diaspora i en fysisk materialistisk värld. Går det att prata om galenskap, eller är det en flytande gräns som uttrycks i mötet mellan människor, eller i ickemötet. Mina grannar skulle nog hålla med om att jag är galen. Om galen är att nätterna igenom sitta och lyssna på Public Enemy på högsta volym med ständig ångest och längta efter pillren som de ger mig varje tisdag, som jag bara mår dåligt av. Nåväl, det var ett ganska ytligt exempel, men men.

Det hela fick mig att må dåligt, men på ett bra sätt. Ska nog gå dit nästa fredag bara för att motbevisa min bitch S*T(min terapeut). Och för att ytterligare bekanta mig med dessa kategorier av människor som mår dåligt. Ett litet projekt.

Further into the fog I fall
well, I was just
following you...

Vad gör man

I en stad av död

Och färjestadshulliganer

Som skriker

Jag orkar inte höra

Era hejarramsor

Fatta!

Nu sitter jag här

Med mig själv och ingen annan

Dold av samhällsmurar

Och fylld av mig själv

Det är ett öde det

Gud

Jag har i alla fall fått ett Morrissey återfall. Viva hate. Den enda skiva som får mig att gråta. Och gråter gör jag, trots alla efexor och mirtazapin och zyprexa och stesolid och propavan och propanolol och samarin och alvedon och phenibut och ingenting mer, jo snus. (Och jag är mycket införstådd i hur kliché det är att använda gråta i text såhär.) Det är ganska konstigt egentligen, hur livet liksom havererar så fort man kommer i kontakt med psykvården. Den vill döda mig. Nu har jag blivit placerad i arbetsterapi. Jag ska varje vecka promenera med samhällsoförmögna. Det är ett stort skämt, det är som att säga till en rullstolbunden, att gå då för ihelvete!

Nåja. ?Dial-a-cliché?

Michael´s Bones är så tragisk i sin enkelhet. Vacker i sin självdestruktiva banalitet:

And now you've turned the last bend
And see - are we all judged the same at the end?
Tell me, tell me

Oh, you lucky thing
You are too brave
And I'm ashamed of myself
As usual

Och sen, givetvis, världens bästa protestlåt: "Margaret on the Guillotine". Mot Reagan/Thatcher-liberalismen.

The kind people
Have a wonderful dream
Margaret On The Guillotine
Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?

And people like you
Make me feel so old inside
Please die...

Så imorgon ska jag promenera. Och ja, förnedra mig återigen. Det finns ingen annan utväg. I detta helvetes land, med Reinfeldt och Maud. Borde flytta utomlands. Till Tonga eller nåt...

Var slutar du

Lögnerska

Jag är inte född

Att materialiseras

Jag vänder mig ifrån dig

För du förtjänar

Ensamheten

Och jag döljer

Månader av uppror

Söndersömn och rakbladsångest

Det är på allvar

Livet tycks driva sig själv

Och jag lovar att ha mer att ljuga om

Nästa gång

Låt oss ignorera

Det burleska helvetet

I vår situation

Och beroendeförhållandet

Med det kemiska

Det här är jag

Borde jag kanske mena

Och vem är du?

Fönsterbläcket, avslutet

Du beskriver allt

Skulpterat mörker

I dina infall

Fritt fall

Det här är jag

Och här slutar du

Lögnerska

informationsslavar!

övergödda på er själva

nog döljs det något osagt..?

kan ni inte bara få det ur er?

och låta oss makadambönder vara

vi får sitta på bjudningar av späck

och tugga klistret nådefullt

under tiden förökas abstinensen

man får finna sig besegrad

framför toalettstolen

varje gång

hulkandes irritation

varje gång

jag är trött på det senapsgula

förstår inte reglerna

som upprepas

i tvetydiga abstraktioner,

polemiskt avfall

att förgyllas av glömskan

och låta skenet materialiseras

i sterila korridorer,

digitalt kodat

ett och noll

vilka lögner finns att förädla?

vilka sanningar att förneka?

man belyser ansiktet

svagt underifrån

och vägrar svara...

natten som skådeplats

dagen ett bakfullt töcken

prostituerade händer

känner sig fram

lögnen för komplicerad

sanningen för tröttsam

och livet på tok för långt