bombträffspojk

Att vakna
utanför ett höghus
med bruten ryggrad
och andra faktureringar -
(själsligt
måste tilläggas
för ordningens skull
och identitetens;
jag skulle hellre dö
än låta mig förnedras
kroppsligt)
Att vakna
utanför ett shoppingcenter
undan lagen
- Har hänt för ofta
ingen bryr sig
(Folk driver ju med mig
ständigt)
Ändå förvirrad
vilse och förtvivlad
fullständigt bortgjord
och snusberoende...
tro mig inte
jag ljuger om det mesta
(utom detta)

Att vakna
är en krigszon
Jag sover
i kontroll

här föds ingenting
jag flyter inte
sjunker som en sten
ensam och missförstådd
och alla som ser ned på mig
hatar jag
hatar jag
det finns så många tolkningar
av operativsystemet -
bara min är riktig
men det spelar ingen roll
lögner är monument
omöjliga att krossa
nu tar jag min trasiga kavaj
och går åt det håll
skyltarna inte visar
jag vet att det är fel
men åthelvete med det
samhällshelvete

Jag har förlorat allt jag bryr mig om
och nätterna tär på förståndet
här är min grav
tvångsöverlåten
jag älskade verkligen
nu står jag och skakar
naken inför natten
det svarta skadliga
ständigt i mig
ständigt i mig

Nu sluter jag handen
och jag vet att du finns där
men tiden är farlig
stjärnorna ögon
som spionerar
de vill ha oss döda
det tror jag du vet
och jag kan inte
på ett mer älskvärt sätt
ge upp...

Jag är ensammast i världen
det saken är glasklar
även för mig
Jag vet att du vill
Jag vet att du vill
ändra allt det där
Men min säng är min värld
Ingenting och allting
händer i detta mellanting
Så desertera mig
Det jag brinner för
i livet
är döden
Desertera mig
För ingenting
kan skapas här.
Jag är ensammast i världen
mina vänner
plågar sig igenom mig
inte ens spriten hjälper
mot tristessen
Jag vet att du vill
finna oaser i mig
Jag vet att du vill
hitta människan i mig
Men människan i mig
har jag dödat
för länge sedan

Vill inte tvingas vara intressant
förvägrar alla som vill lära känna mig
Det här med kärlek vid första ögonkastet
är blott en efterkonstruktion
- en dålig sådan
Folk ljuger för varandra
för dem som betyder mest
för att begripliggöra processer
som inte kan begripliggöras
Kärlek är en explosion
ett tillstånd i totalt kaos
en mardröm
en mardröm
och ett vakuum
jag gärna undviker i framtiden

Ta på er plasthandskarna
för här kommer en bekännelse
(bakom dörren
ett hav av förtvivlan -
hur skulle det vara
om någon vänlig själ
kunde begrava mig
med hjärtat kvar?)

jag är så trött
på vardagsrädslor
och blomrabatter
och folk som inte…
---
jag går undan
ett liv i tysthet
är något jag ringaktar -
men fortfarande
något jag tvingats in i
så vad fan gör jag här?

Är (så jävla) utled på ”fröken fräken”
och ”landet runt”
jag borde inte säga det här
men folk lever inte…
allt är stendött
så fort någon försäger sig
startas ett tredje världskrig

Sverige - en demokrati
som föraktar all form av möte
och där vi hatar varandra
snart
till döds

nog följer natten dagen
eller tvärtom
även här
men ändå…

för så är det
majoriteten bestämmer
och helgsuperiet
är något som räddar många
men dödar mig

pappa hade rätt
när han spottade på polisen
och gav livsvant
fan i allt

Det spelar ingen roll
när ingen vill ha mig
vad gör det
att välja källargången
när 2000 knivar
kastats åt mitt håll?
Jag är trött på den här staden
det har jag sagt
ett antal gånger
men trött är jag
likväl
Människor här
har leende stora som…
och huvuden större än…
Är det bara jag som tröstlöst
försvinner bort?
Jag slänger mina tunga böcker
jag avsäger mig deras berättelser
och det är därför
mitt liv är slut
kan det vara
på något annat sätt?

Imorgon ska jag kasta
min telefon i Göta älv
och pånytt leta kemiska vänner
i rännstenen

för det spelar ingen roll
när ingen vill ha mig

Jag har märkt
att vart jag än går
vart jag än andas
och står
är jag ivägen
ett själlöst ting
att kasta
utesluta
och förskjuta bort
ingen vill ha förbjudna

Och gryningen
och jag
är förälskade
en flyktig förälskelse
vi möts varje natt
frostbitna
(hon berättar sagor
jag tidigare
aldrig hört)

Men tillbaka till livet
jag valde det inte
fick en usel karta
förleder mig bort
runt omkring mig
finns människor
som ser mig och skakar
karaktäristiskt på huvudet
det kommer tillbaka
de där leendena
och stora huvuden
som alltid vet bäst
och ger goda råd
om hur allt ska vara
hur man bör handla
om a plus b ärlikamed c
men jag är ledsen…
jag vet hur allt bör vara
bara att det nästan aldrig
är så

Inatt ska en storm passera
imorgon ett bedrägligt lugn
jag kommer möta dagen svartklädd
och sammanbiten
för det spelar ingen roll
livet är bortkastat
igen och igen
när ingen vill ha mig

Jag tycker om dig
det trodde jag du visste
men bara timmarna
och dagarna
inte vore så långa
skulle vi nog ha kul
du och jag tillsammans
Vet du
att bakom dörrarna
och sjutillhållarlåsen
finns människor
som du och jag
med liv
som ditt och mitt
visst är det
en deprimerande tanke?
men en vaken sådan
och innan dit vi ska
innan dit vi måste
kan det vara bra att inse det

Jag tycker om dig
nu kan vi väl sluta
med våra grubblerier
och fantasier
och bli som de
vi föds att bli

Vi lät abstraktionen bli en karta
och färdades i cyberrymden
varthän den än tog oss
det spelade tydligen ingen större roll
allt förlorade mening
ingenting betydde något
bara jakten och målet
som alltid försköts
framåt horisonten
vi blev dödsfiender
till allt levande
byggde stålkonstruktioner
att slå itu
och ju längre ifrån marken vi kom
ju längre från himlen hamnade vi
slagna i detta mellanting
av känslolösa abstraktioner
är det så mycket att förändra
att vi helt enkelt inte orkar
det blir vårt fall
det är vårt fall
och vår död är förutbestämd

En gång orörd
nu våldtagen
jag försöker hitta anledningar
att gråta
två månader av hopplöshet
(något förenklat)
Det skulle vara bättre
att långsamt förvalta livet
att beskära känslor
(om det finns nåt kvar
att beskära)
En gång orörd
livet framför mig
nu ett smärre hav
ett stilla vatten
om jag kunnat simma
hade jag gjort det
utan att tänka
mot horisonten

Vår planet är byggd med torra händer
jag står här med manisk skärpa
ett gatstensbarn
ett kullerstycke
offrar mig glatt för världens bästa
de flestas bästa
(jag är en man med utopier)

ge mig ett maskingevär
så ska jag skjuta
detta helvetiska lugn
ifrån världen

För Sverige
är en rest
från kolonialismen
och jag hatar nationalister
jag hatar kulturister
och jag hatar människor
som känner gemenskap
med en kung
en dåligt förljugen saga

Vår värld är byggd med torra händer
om några timmar fryser marken
och gatstensbarnen
kommer göra sitt

Så du har ramlat igen
så du har fallit igen
Dina barn flyttar
så långt ifrån dig
det bara går…
Men det är inte ditt fel
det är det här förbannade livets
fel

och om några år
är jag som du
nedträngd mot golvet
vingklippt osv.

men har jag sagt till dig
att jag räknar minuterna
som är kvar på dagen
för att få sova?
du vet ju hur allt sånt fungerar

f ör övergivna
är vi ju alla
bara en del
mer än andra
och de vänner
som du hade
innan stormen
var är de nu?
spridda för vinden
aktivt försvunna
är de nu
och jag sitter här
i ett vidrigt rum
och liknar dig
långt mer
än jag vill
bekänna
För så är det
så måste det få vara
Gud är stenhård
på den punkten

Jag vill ditt bästa
drick ihjäl dig
ät dina vita piller
tills du dör
för livet
är inte
mer än så.

Vi låter allt försvinna
bakom oss med glädje
vi slänger av oss kläderna
och föds på nytt
en generation
med glassplitter
under fötterna
Vi beundrar våra föräldrar
endast utifrån
att de fortfarande lever
Och om de inte lever
beundrar vi dem
endast utifrån det
sedan går vi hem
med gråten i halsen
och andas asfalt
utan ifrågasätta
bakom oss ett arv av svar
som vi med lätthet förkastar
bakom oss en mättnad
vi aldrig kommer förstå

Han slet av sig ansiktet. Och tryckte en kniv strax under revbenen. Satte sig på knä, och grät tröstlöst. Några dagar senare kom en begravningsbil bil och plockade upp resterna. Trottoaren hade under tiden färgats brun. Bakom ett skynke satt en gammal man. Och tittade nyfiket på det nya. Det var han som ringt brandkåren. Hans fru var död. Därför tog han dagen som den kom. Mörkbuskar med lädersvansar. Det kom att bli hans födelsedag.

Jag går bort och söker ljuset. Ljuset söker något helt annat. Kanske något som vandrar fritt. Kanske något som lever. Mycket orättvist.
Jag säger det så sällan. Men jag är en man av naturen. Naturen som skapade mig, utstår mitt hat.

Aftonbladet skriver om allsvenskan. Jag läser om sport. Dagen som varit, är utdöd. Teven är avstängd. Ofta faller jag in. I svarta hörn. Och under marken söker maskarna. Och ovanför mig en evighet. Ingenting passar mig. Jag borde leta sömnen. Utanför en ångest oändlig. Och ett förljuget lugn.

Folk har lagt skräp i min garderob
Det går bra att bruka
uteslutningsmetoden
jag vill inte längre vara människa
om att vara människa
innebär
det här
och jag döljer mina brister
med sådan trovärdighet
att folk tror sig
tycka om mig

En vindil
och ett deprimerande töcken
är jag
dock fortfarande

folk har lagt skräp under min säng
och när jag inte somnar
brukar jag ledsamt skänka det en tanke

Kommer du ihåg nåt
Av allt som jag har sagt dig?
Mina minnen är borta
allt är spårlöst försvunnet
Jag vill ju bara ha dig här
för allra sista gången
och jag ska säga dig det där
om att vara fången
Och fast du inte lyssnar
så är jag glad att du finns där
För ingen finns där
Ingen annan finns där

och i mitt rum står en orkester
och spelar hela natten
att de aldrig slutar
kan de aldrig sluta?
och varje gång jag somnar
väcks jag strax av ljuden
att det aldrig slutar
kan det aldrig sluta?

Så det är inte konstigt
jag var helt enkelt tvungen
att konsumera sömnen
och sova som ett barn
och vilken sömn det blev
du skulle aldrig tro mig
men om du skulle tro mig
skulle du förstå

för i mitt rum ryms en armé
som krigar hela natten
finns det ingen vapenvila
vad har hänt med pacifismen?

Så kommer du ihåg nåt
av allt strunt som jag har sagt dig?
Allt är spårlöst borta
Allt är spårlöst försvunnet
Och min enda önskan
är att du finns här
För ingen annan finns här
ingen orkar med mig

Och varje gång jag skrattar
är det nåt som går sönder
Och varje gång jag gråter
är det jag
som gråter

Här inför sista striden
Är jag väl bekant med
hur livet smakar
hur illa livet smakar
Att du orkar med det
att folk mäktar med det
är för mig ett svar nog
i ödesvalet

och allt är spårlöst borta
och Allt är förlorat

Vardagsrädslor
och andningsuppehåll
jag finner mig själv
blott förvirrande
jag är på en resa
bortanför utanför
och ställer mig frågan
om och om igen 
jag svarar mig
om och om igen
ändå
står jag lika undrande
vid bergskanten
bortgjord förnedrad
Det kan inte ha varit
riktigt meningen
att människan
skulle ifrågasätta
sin existens
För svaren
vi finner
är lika paradoxala
lika underfundigt banala
varje gång
jag leker blindbock
famlar med behärskning
finner ingenting
mer roande
som ett barn
som skrattar
åt sig själv
och alla fysiska
begränsningar
Vardagsrädslor
och andningsuppehåll
i all ära
men jag överlåter Allt
till de bättre lämpade
jag sträcker ut mig
fixerar blicken
över kanten
Lugnet som följer
är det enda sanna.