bombträffspojk

Essenser

uthuggna ur själen

undermedvetna berättelser

till eftervärlden att våldta

små förkrympta alster

lögner av aska

flagnade teckningar

röda fragment

Beskriv mig med ett ord

en stavelse

att kontrollera mig

i tusen år

oförlöst inåt

färglösa toner -

den rena misären

flöden avstannar

skiktar sig förstörda

beskriver det oläsliga

till ingens nytta

Du hittar mig där

laglöst underkuvad

i ytterligheter skapt

formar galenskapen

omätbart

utanför

Såatt

det är löjligt

hur tiden förlöjligar

oss

det är bittert

hur ansiktet bestänks

tröstlöst

bakom väggarna

lönlöst

på motorvägarna

hata vetenskapen

hata framsteg

stå förundrad

och beskåda generationerna

skratta åt dem

förlöjliga dig

och betänk lyckan

som ett stort jävla hinder

ivägen för vägen

vi har sett nog -

naturens mirakel

nu i koppartrådar

under marken

föds vidunder

att dyrkas och bli dyrkade

undvik det steget

och att arkiveras digitalt

oförlösta tankar

svämmar nämligen över

och bereder gravar

att sopa IGEN

bara lögnen liksom håller

och att förtrösta

liken liknar oss

men så skiljda vi är

så långt borta våra hjältar

svälter i megabyte

ännu ett kluster av häpnad

och ännu en sorg härdad

av tusenfotingar i rymden

Försiktig optimism
Och vad har du att vara glad för din fattiga fan som aldrig gör någonting åt dina drömmar, låter bara livet krevera i dina händer, snart är du död. Snart är jag död.
Försiktig optimism
det sköljer över mig som ljummet vatten
en bomullsnatt
jag sitter och lyssnar på flygplanen
på godstågen
på 30-tonslastbilarna – allt är väldigt enkelt där
mekaniskt lugn
kontroll över det massiva
och så jag, kontrasterad
faller snart ihop
mitt skelett är i flytande form
jag är knappt rörlig
händerna styr mig
följer mönster
och jag finner tillslut
ingen annan slutsats;
snart är jag död
Försiktig optimism
det börjar bli vinter
jag flyter norrut
om 13 dagar.

jag söker ständigt
efter källan till urinstanken
det tycks vara impregnerat
i mina kläder

satans katt

idag har jag slängt historia
det gjorde ont
idag har jag sorterat livet
det går inte att få ordning
på allt
jag havererar
vid tanken
istället tänker jag:
skit samma
det spelar ingen roll
"allt måste ju lösa sig på något sätt" - men på vilket? HUR? NÄR? VARFÖR?

jag tror han går runt och markerar sitt revir
under bokhyllan och i mina lådor
jag har redan kasserat mängder av minnesanteckningar
gula och fuktiga -
söndriga

natten är uppror
nu kommer han

satans katt…

du såg mig
det var allt
jag hatar inte människor
bara vad människor blir
och här avsäger jag mig
att förverkliga
och förverka
mig med någon
fallande
jag såg dig
det var allt
jag hatar inte vad jag blivit
bara vad jag kunde bli
och jag använder
samma ord:
fallande
vi såg ingenting
vem lurade oss hit?
inte jag
kanske jag
det är i alla fall dags för en revolution
jag kommer stå vid frontlinjen
och kräkas ut det förgångna
fallande
viktlöshet
det är bäst så
det är
bäst så

Exploatera döden
den har brukat oss
förlänge
flytande rädsla
svävande ångest
jag misstror den
bevisa döden
nu när meningslösheten
förföljer oss
och sänker oss
i ett patetiskt skimmer!
den omgärdar oss
och vi paketeras
i små pittoreska alster
fruktansvärt sockersött
allvar vore självmord
eller hur?
därför berättar vi
i tredje person
och om döden
är det inte konstigt
att allt upphör
när ingenting
har börjat?

Vad är det som måste ut? Jag har aldrig varit såhär liten. Det är någonting som förändrats, och någonting som aldrig blir sig likt igen. Jag gick ut för att få luft, men klarade bara några steg, sedan bröt jag ihop på vanligt sätt och grät för första gången på tre år.
Vad händer? Det känns som om jag förlorat allt. Jag kan bränna upp alla mina ägodelar och ändå inte känna någon skillnad. Det är kanske det jag måste göra.
Jag ska börja sortera. Så fort jag vet ska jag börja sortera det jag inte behöver. Kasta bort det förgångna och acceptera det helvetiska nuet. Det är ljust ute. Jag förstår inte varför jag är vaken.
Ett rum på 13 kvadrat. I en kvasistad ovanför Vänern. Är det verkligen dit jag vill, är det verkligen det jag behöver? Troligtvis inte, men jag är totalt desorienterad. Kan inte se klart, det är ju bara mörker här i Göteborg, hur fan kan man se något då?

Jag saknar alla mina vänner.

Men något har förändrats. Det är mycket kallare nu. Vart tar ni vägen? Varför gömmer ni er? Jag står här och fryser. Kom och värm mig. Jag behöver värme.

Fåfänglig
Det är bara ett ord
I vägen
Jag söker sanningen
I lögnen
Meningslösheten personifierad
Här är jag
Bortglömd, säkert
Fallande bort från er
Jag faller långt från trädet
Faller långt från er

Jag behöver en cigarett
För att kunna stava
Mina ord betyder ingenting
Fåfänglig
Jag är i vägen
För er
Så slå mig sönder
Det spelar ingen roll
För allt är bara
Ett kretslopp
Menat för ingen

Det meningsfulla
Är kärleken och Gud
Och jag har ingen på min sida
Längre

Vad?

Återigen finner jag mig besegrad
Det finns inget nytt i det
Jag låter allt vila
Som finns i mig
Allt förgå
Det är saknaden
Som skapar mening
I mitt liv
Inget nytt i det
Den här staden
Det här landet
Den här världen
Emot mig

för att svara på frågan

jag forskar i mörker

det är inte så att jag är ständigt deprimerad

för det är jag inte

men att påstå att jag inte gör något

med mitt liv

är en lögn

för jag gör saker ständigt

allt är uppradat

i den här världen

folk borde sluta kategorisera

det finns mönster

som alla tydligen måste följa

men jag vägrar följa reglementet

och om det är fel

så har jag fel

men det gör väl inget?

äh

den här låten förklarar allt:

 
cover med Rancid:


hmm...

Sanningen är
jag vet inte
vad jag vill jag vet inte längre vad jag vill. Så jag får börja organisera mig, inte politiskt, nej inte politiskt för helvete.
Jag är trött
sanningen är att jag är skittrött på världen för tillfället. Den är bara en stor besvikelse, illusionerna inräknade...
Jag måste förflytta mig
Men det kostar pengar att röra sig i ett samhälle av plast. Man måste arbeta. Arbeta. Jag är född oförmögen. Att göra det.
Sanningen är
att jag står hjälplös, sökande efter ett fysiskt rum för mig att få rum i, och ett mentalt att vara trygg i, jag är hjälplös.

Bakom stängda dörrar. Finns ingenting. Så varför försöker jag ständigt dyrka upp låsen, det är ju menlöst.

Sanningen är
att jag måste rycka upp mig
men det är så jävla falskt att bli något man inte vill
och jag vill inte bli något
sanningen är
att jag bara vill vara jag i en jagvärld
slippa bry mig om den andra
hopplösa
världen

Det ljusnar. Snart är det dags att vakna. Ändå sitter jag här med en bok som skulle vara tillbaka på biblioteket för veckor sedan och jag har inte ens börjat läsa. Men den är säkert bra.

Så... Love In A Void:

Jag längtar hem
Jag längtar efter ett hem
att längta hem till
Här är jag en främling
jag bor i ett främmande rum
med främmande saker
omkring mig
jag längtar efter då
när allt var bra
jag vaknade idag
och trodde det var så
bra alltså
Jag är inte så nogräknad
bara inte det här
Bara inte det här.

Erosionskador
jag hatar kameror
men att poängtera det
är något förkastligt
och jag hatar någon
för första gången
i mitt liv

igen
jag lät mig luras
aldrig mer
besiktningspapperna
var i ordning
men jag försattes
med körförbud
så nu rullar jag in
på skrotfirman
ta vad fan som finns
men registreringsnumret
är mitt
skaffa dig ett eget

nu väntar jag
här i väntrummet
mörklagt
det är långt kvar
bara hatet
håller mig vaken

haha
tiden är emot även dig
om jag ska vara ärlig

Det som måste fram måste fram. Jag är ett välkänt mörker. Eldslukarna och urskogen. Jag kommer aldrig fram. Fixerar blicken och möter mörkret med en svag njutning. Stapplar baklänges.
    Allt jag borde ha sagt - låt det bli osagt. Och allt jag sagt, låt det vara sagt. För vi har inte tid längre - vi måste förfalla. Det finns ingen annan utväg. Dagarna sönderfaller, nätterna sönderfaller; vi kan sönderfalla också: Jorden är för liten, världen för otrygg, om några år är meningarna avgiftade - och vi giftet. Det måste vara så.
    Du sa att varje sekund räknas. Jag håller med. Varje sekunde räknas ned och snart är tiden ute. Och vi gömmer oss för skuggorna. Visst följer de oss, visst förföljer de även dig?
    Nu glömmer vi det hela. Det tar tusen år att tänka färdigt. Jag är på andra sidan, lika jävligt här. Faror och ruiner. Jag har fallit färdigt. Slog i marken. Det fanns ingen annan utväg. Nu söker jag över marken, mina händer blöder, asfalten mörkröd. Om någon fanns här, skulle jag märka det.

Du är förgänglig
ett groteskt monster
förföljer även mig
Du är döende
vi kommer nog sluta
här snart -
Och vi hatar varje lag de skriver
med en outtröttlig iver
Att vi orkar
Vi är idioter
vi är idioter
du kommer försvinna
och jag kommer försvinna ifrån dig
vi har ett öde emot oss
och ett jävla system
att tränga igenom
Du är förgänglig
Den här världen
är inte en värld nog
För oss…

Jag öppnar mig igen
för ingen anledning
bara för att sväva
i cyberrymden
en stund
Meningslöst
men vad är mer berättigande
i den här världen
än det meningslösa?

Ensamheten är ett universum

Det saknas någonting
Ett ord en mening
Det döljer sig
Med sirap och underhållning
Jag är en utstött
Människospillra
Och jag upprepar mig
Tröstlöst
Vad kan man koncentrera
Vad kan man förädla
I ett akvarium
Med dödsdömda
Och svarta tankar
Idag försökte jag
Avancera en epok
Det går inte
Som alla vet
Man fastnar i synen
Av berget
Man hatar
Det måste till idioti
För att slå sönder
Vardagens konstruktioner
Det krävs ett vansinne
För att stå ut
I kulvertarna under stadshuset
Jag saknar
Bara vattnet
Att drunkna i
Och ett ord, en mening
Att finnas i

Man måste älska för att älskas.

Nu väntar jag på att få sova. Imorgon kommer jag förnedras. Kanske avlida.

Fylld av obehag
I brist på sprit
tycks livet
meningslöst
Han sitter och tittar på teve
Jag sitter och tänker
att det är nog bäst
nog är det bäst
att bara gå
Och de runt omkring oss
säger Lev för stunden
lev i nuet
Men om man hatar nuet?
Om man går under
hela tiden
och framtiden aldrig kan vara nära nog;
vad gör man då?
Jag har inte lärt mig
Strukturerna
Av levnadsmallen
får jag kräkkänslor
Jag dödar varje timme
med tron på en bättre värld
fast jag vet
att en bättre värld
förtjänar ingen

Att minnas saker
Och ångra saker…
Jag fördriver tankar:
För att inte minnas saker
Och ångra saker…

Att förtränga vinternatten
1985
var tydligen svårare
än jag trott
och nu längtar jag
och nu vill jag att allt ska vara
precis så jävligt som det var
och jag vill vara där
i vår lägenhet
med det röda, vita och svarta rummet
men mina röda, vita och svarta minnen
(julstjärnan i fönstret)

Att bli gammal är att minnas saker
jag är inte gammal än men jag blir
Mina ögon är snart hundra år
Tar man inte tag i livet försvinner det -
och jag låter det försvinna
för den här gången

Bakom allt är en längtan
efter livet som det borde vara.
Bakom allt en längtan
efter livet som det är.