bombträffspojk

Skuggorna följer liksom med mig. ”Han sov oroligt...” (Det betyder att vaknar man somnar man aldrig igen.)
Jag visste inte
förrän explosionen
en arbetare dog
jag överlevde
en trasa
en trasproletär
ge mig ett adjektiv
du är bra på det

Finansministern betalade 30 kronor i timmen svart.
30 kronor i timmen är en människa värd enligt finansministern.
Finansministern är värd mycket mer.

Varför går vi inte ut och krossar skyltfönster?
För alla tycker synd om NK och finansministern.
Jag tycker synd om oss.
Finansministern vill att de arbetslösa ska dö.
Det vill NK också.
För arbetslösa är ingen köpstark grupp.
Allt mäts i det.

30 kronor i timmen.
Är arbetslösa värda.

Jag är inte arbetslös. Så varför bryr jag mig? Jag är arbetshatande.

Jag är arbetshatande.

Men jag bryr mig.
Dags att plantera lite utopi i folket.

Jag läste lite bloggar på aftonbladet. Bland annat var det en som ångrade att han röstat på moderaterna. Nästa gång. Läs partiprogrammet! A-kassan höjs med 300 %. Inte för att finansiera skattesänkningarna. För att krossa arbetarrörelsen. Det är ju gamla fascister vi har att göra med.

Är det jag eller håller jorden på att gå under? Det är nog bara jag. Jag brukar fantisera så.

Så du gått och blivit poetpoeten?
Ingenting är mer tragiskt
Dina ord slår inte längre
de smeker kallt längs ryggen
Kulturetablissemanget vann på walkover
du gav upp graniten Göteborg
(jag förstår dig)
och nu börjar gubbhelvetet
och absolutismen
ganska tidigt kan faktiskt tyckas…
och ibland vet jag inte
om jag ska tro det jag läser
för om man läser Metro
lika ofta som jag gör
(spårvagnskö eller dylikt)
en gång vartannat år -
är förhållningen
kan väl erkännas
redan innan
jävligt kritisk
men att - alkoholen fördunklar konstnärssjälen -
är väl en gammal välkänd sanning
tillika anledning -
eller hur poetpoeten?
Och ilskan och hatet
det smått maniska föraktet
för ritningen
på giljotinen
som kommer halshugga oss -
kunde jag möjligtvis ana
en smula livserfarenhetssekterism
även där?
Har småstadssyndromet
och korvkioskkonservatismen
skördat ännu ett offer?

Så är det säkert
men jag låter allt passera
för dig.

Jag är dödssjuk
en gradvis försämring
alla ord jag har
och alla bilder jag får
är kantstötta och
livströtta
Man orkar bara såhär mycket…
Man kan bara tro såhär mycket…

Nej mitt liv blir inte bättre om jag får ett jobb. Jag kommer aldrig åka runt i en stadsjeep och gråta över klimatförändringarna. Men gör det ni.

(Glöm inte bara: Att vid köbildningar: Stäng av motorn: Tomgångskörning max. 1 minut.)

Livet går ut på en sak.

En generation skapar mening under några berusande år.

Livet går ut på en sak.

Det är inte mig det är fel på. Jag vill bli sektmedlem jag också. Låt mig bara få
andas
lite
först…

jag är dödsjuk
jag kommer sitta
i väntrummet
med mössan i handen
och leva och skapa
och betyda och vara
Ingenting.

För helvete.

…

Jag tror att jag har sovit igenom de senaste två åren. Jag har glömt mitt telefonnummer. Och bankkoden – jag vet inte vilken bank jag har. Om jag nu haft en bank. Banker är för idioter.

Meningen tycks sakna tempusböjd verbform. Om en sådan behövs kan du försöka ändra på formen hos haft.

Om jag nu har haft en bank.

Bankkoden och tempusböjd är felstavat.

Bankboden och (inga stavningsförslag)

…

För helvete.

Grattis Sverige!
Ni har verkligen förtjänat
regeringen som förkastar
det att vara människa!
Jag tycker inte synd om er längre
det är ingen
som tycker synd om er
och ta era familjemedlemmar
och idiotiska vänner
och beskriv för dem kärleken
genom multiplikationstabellen och Mein kampf
Åthelvete med er
jag hatar verkligen
opportunism
koncentrerat till ett väldigt litet
idiotiskt land

Jag vill bara spy på världen. Den är så satans förutsägbar. Nej, det är inte för att jag sitter ensam i mitt rum med äcklelångest och bajshelvete. Skulle jag göra annat går jag itu. Människorna där ute är feta storhuven med gigantiska ögon och korkade tankar, som aldrig slutar mata varandra med obetydligheter och dåliga skämt. Bara tanken att sätta min fot utanför dörren får mig att vilja implodera till en stor illaluktande hög gjord av ren och skär ångest. Åthelvete med klichéer och sluga baktankar. Vad är hippt idag? Ge mig ett svar, för jag behöver verkligen ett svar att krossa och stampa ned i min hals tillsammans med litervis av stans bästa bajsöl inrutat vackert på avenyns hetaste. Folk står på varandra och dödar varandra bara för att få synas, och få vara, en människa, eller sin favoritidol. Dekadenta högar av illaluktande sexorgier överallt, vart jag än ser, och högarna bara växer och växer i takt med teve 3:s blomstrande ekonomi. Visst finns det människor som kämpar emot detta helvete, men de betraktas som förlorare, stöts ut, eller drar sig ur skådespelet, blir cyniker och går under - och lika bra det. Vidare konstruerar man falska hockeybilder av sig själv, och jämför varandra mot varandra för att se vem som är bäst, och vem man kan tillåta umgås med, och i längden, para sig med. Det går bara runt. Det tar aldrig slut. Så ligger konsulterna och Internetpokervinnarna och knullar järnet i sina lyxstudentrum med egen dusch, inte långt, inte alls särskilt långt ifrån innerstan, ganska nära faktiskt, tio minuter med spårvagn - intressant... intressant nog att fördriva samtalet på lördagskvällen i varven mellan den totala exponeringen på dansgolvet, med svett och hela härligheten. Jorden går under, men vem fan bryr sig om det? Jo några nippertippor med palestinasjal och för mycket tid, och några skenheliga elitförsäljare som säljer global frihet på Nordstan för hundra kronor i månaden på autogiro.
Så sluts cirkeln. Det var en jävligt ointressant berättelse. Håll ut, den reproduceras igen och igen. Jag vet inte om det är en förbjuden tanke, men låt undergången komma, atomvinter och hus i helvete: kometen kommer - det finns, verkligen, ingen vackrare tanke just nu.

Den arsenal av primitiva behov människan är dömd att tillfredställa varje dag är väldigt styrande och hämmande för mänsklig utveckling. Samhället accepterar och förutsätter konstruerade sekundära behov, som människan inte har naturligt, vilket är väldigt ångestskapande. Egentligen tar de naturliga behoven en väldigt stor plats i våra liv, och de sekundära behoven, är beroende av att dessa tillfredsställs så fort som möjligt. Karriärrister är mästare på att tillfredställa sina naturliga behov, för att sedan fokusera på ett konstruerat behov, men är egentligen fångar, och kan inte på något plan lämna behoven otillfredsställda. Till exempel behovet att äta, vilket har i dagens postmoderna samhälle blivit sjukligt prioriterat. Oftast är det människor med starka sekundära behov, dvs. karriärister, som fastnat i detta naturliga behov, och finner en extrem längtan att stilla sin sjukliga hunger. Detta kan förverkligas genom att utveckla och fokusera sina konstruerade behov, vilket i längden leder till ett möjliggörande för sin depraverande längtan efter mat. Andra behov, som t.ex. behovet att gå på toaletten, har en liknande effekt på karriärister, ser man vetenskapligt på det hela bajsar karriärister 25% mer än vanliga människor (säkert beroende på att de äter påtok förmycket, men också ett slags perversitet jag inte vill gå in på). Och om man på samma sätt tittar på det sexuella behovet, det kanske starkaste behovet en människa har, är ångesten inför saknandet av sexuellt tillfreställande 250% mer intensivt än människor utan större ambitioner i karriärslivet. Primära behov förstärks alltså av de sekundära, vilket är ganska intressant. Karriärister är, utifrån ovanstående, mer perversa, feta, och bajsar alltså betydligt mer, i jämförelse med en normmänniska. Behovsstyrda människor lyckas förvisso mer i samhället, men mår mycket sämre. Människor med starkt sekundärt behov, har alltså även ett förstärkt primärt behov – vilket gör att man kan dela upp människan i två grupper – den ”behovsstyrda människan”, och den ”ickebehovsstyrda människan”. Vem som vinner i slutändan är fortfarande omdiskuteras, men utifrån begreppet ”livskvalitet” är det ganska uppenbart.

Att förakta är att älska motsatsen till det man föraktar. Jag sitter och föraktar, och följaktligen älskar. Vad jag älskar är, om tesen ovan gäller, högkultur och dammsugare.

Jag lever ständigt med insikten
att hoppar man härifrån
går man itu
ändå lever jag både med viljan
och rädslan
och det ofödda inom mig
ska förbli
ofött
troligtvis
Man fixerar marken
och strävar mot himlen
faller man
härifrån
går man itu
och livet självt
med behörigt avstånd
tillslut
kryper förbi

Jag sitter och försöker skriva ett cv. Inte för att jag söker jobb, utan för min idiot till psykolog vill att jag ska skriva vem jag verkligen är... Hon har nog inte fattat att jag är just så illa det låter. Men det kan fördriva tiden lite. "Jag heter Håkan och är 26 år. Jag är inte bra på någonting, har ingen fantasi och är otroligt uttråkad. Dagarna fördrivs med en mångfald av lagliga droger, allt som finns tillgängligt konsumerar jag. I övrigt är jag väldigt bra på att vara livrädd för människor, mina vänner står ut, vilket jag inte förstår. Jag är elak, och tygellös i garderober. Mina intressen är ett intresse, min person - bisarrt ointressant. Har en stor talang för att förstöra för folk, mig själv inräknad. Inget driver mig, tomheten fyller mig, världen rinner förbi utan minsta reflektion." Det räcker nog så... Jag är trött på mig själv…

Språkmästare ANVÄNDER visuella. metoder…

utaNKravpÅInnehåll

ännu en bloggerfarenhet

Tittar man för mycket på reklamkanalerna så blir man mentalt skadad. Speciellt de hjärnlösa dokumentärerna. Jag stör mig på människor som ger goda råd om livet. Som om inte varje människa är experter på sitt eget liv. Dokumentärernas upplägg är att fokusera ett bisarrt beteende, till exempel nagelfetischism, för att sedan med en förvirrande moralitet snabbt knyta ihop säcken genom att få folk att acceptera människor som tänder på naglar. Personen ifråga avslutar dokumentären med att säga: ”förr var jag rädd att visa mina naglar, jag blev sjukligt deprimerad och isolerad och ledsen…” (och fan vad det heter); och vidare understruket: ”nu har jag accepterat mitt öde, fått tillbaka livsglädjen, och det kan Du också få”. Om man nu måste envisas med dokumentärer enligt ovanstående så kom inte med goda råd för helvete! Råd som dessutom är idiotiska. Det är intressant att se hur människor förvandlar livserfarenheter till religiösa upplevelser, och sedan prompt måste dela med sig av sin subjektiva insikt till det stackars förvirrade folket. Fyfan vilka idioter. Förlåt, men allt gör mig upprörd idag. Svt är mycket bättre. Gammal hederlig folkhemsjournalistik.

Klockan är fyra. Snuset är slut. Affären öppnar nio. Jag vill bara dö.

Något högg tag i mig. Och ville göra mig förstående. Först nu, är jag förstående. Det behövdes våld, det behövdes illaluktande kraft. Och jag vet att jag inte vill dansa med lyckan igen. Den var alltför söt, passionen för anarkistisk. Jag behöver kontroll, vilket jag för tillfället saknar. Man föds och dör med det.
I två timmar har jag tittat på klockan. Jag kan empiriskt bevisa att tiden står stilla. Nu kommer något som jag antar är en naturlig trötthet. Om en halvtimme ut i regnet. Jag har glömt det vackra med gryningen. Återigen för sött.
Jag läser dikter med avsmak. Gitarren ligger på golvet. Bakom mig sängen. Katten sover i klädhögen. Tvätta är något jag borde göra. Men allt för sött.

Idag höll jag på att kräkas framför spegeln. Jag har gett upp illusionen min mamma gav mig. Nu bygger jag strategier utifrån helvetet. Ett brinnande liv, i vapenstillestånd. Något jag behöver är friktion. Tyvärr är jag allt för inoljad. Att sova är ett nederlag. Jag antar utmaningen kaffe.
Ett avbrott är en gåva, något alla behöver. Om man inte inser det, så inser jag det för dem. Vi måste stanna en stund, och krossa det bakom oss. Väskan på ryggen – en usel kliché. För vilken anledning ska man bära föreställningar? Jag förkastar den moraliteten. Moralen är f.ö. fördummande. Istället empati. Något som samhället medvetet tar ifrån oss. Nu har jag sagt det. Till ingen som helst nytta. Ett avbrott är vad jag behöver. Var jag hittar det spelar ingen roll. Men jag kan börja med att skriva något obscent. Hmm, en väldigt intressant tanke.

”Jag söker natten
och mörkret som vill skyla
min längtan till dag”

En usel haiku. Varsågod. Fyfan vad jag är tragisk.

Nu fick jag ett sms. Tidningarna har lämnat tryckeriet. En mental ansträngning, jag låter bäst vara fysisk.

Förskjuts till periferin
studeras genom teleskop
fysiljeras av ingen
men fysiljeras likväl
idag gick jorden under
i en ostädad garderob
i ett bara något
för kallt rum

igen
jag skriver i cirklar
det finns inget som är mer frustrerande, jag vet

(men en nyhet
en avancerad dröm
panikslagen
över yttrandefriheten
ingen hörs längre
för det nya
operativsystemet
kräver nya tolkningar
som ingen förstår -
självklart kan man dra
osynligt på mungipan
åt det hela)

morgonen kommer kvävande
om epileptiska timmar
tidningarna måste ut
för de som bor i trevåningshusen
utan hiss
så man måste springa
uppför alla trappor
och kräkas
av trötthet
och borgerlig
tidningssvärta
jag förstår att detta
är ett skäl att leva
men att leva
innefattar begreppet
´vilja dö´

Det blåser ute. Natten följer rytmiskt. Det mörka, en svag illusion. När jag vaknar, blöt i håret. Är det jag som vaknar, blöt i håret. En sömngångare, med skorna vid min säng; och dessa trötta, blodiga fötter. En mardröm kanske, och en tragedi.

Skrivövningen får bli: Beskriv helvetet, såsom du upplever det. S och J. Om ni läser.

Charles Fourier är dagens hjälte. Jag borde skriva en hyllningsdikt till honom. Men han är död sedan tvåhundra år. Och ingen uppskattar hyllningar, försenade tvåhundra år, vad jag vet.

Kön: Man. Jag gillar inte kategorier. Människor förväntar sig saker, som jag inte är människa nog att producera. Jag vill ha opium. Och ett illaluktande rum. Helst under marken. Med några timmar kvar, ett oundvikligt slut. Jag gillar inte ramar. Och hatar precis alla som vill förstå mig. När jag är förstådd, är jag död, och döden är inte något jag vill uppleva. Döden är ingenting. Förlåt Gud.
Jag äter grus, och sitter allvarlig men lugn. Ibland tycker jag om människor bara för att de ser mig. Som bilisten som stannade för mig vid övergångsstället. Och vinkade för att få mig att gå. Jag vinkade tillbaka, och kände mig mänsklig. Sedan sprang jag till spårvagnen, som stannade kvar, snällt vid hållplatsen – bara för mig. Jag är förvånad. För jag är så jävla omänsklig. Varför pratar folk med mig? Varför pratar jag med folk? Jag tar alltid människor för det sämsta möjliga. Jag vet att folk pratar skit bakom ryggen på mig. Men hur kan jag veta? Det kanske inte är så. Skamfylld tanke.
Varför såg jag på ishockey idag? Jag tynar sakta bort. Med precision.
Jag försökte ge Erik en lampa. Men han satt i sitt mörker och lyssnade på musik. Han såg inte mig. Jag stod där, med rädsla att skrämmas, tills jag gick därifrån förnedrad. Lampan står utanför hans rum. Han upptäcker den nog.
Så syns jag? Jag tror inte det. Och ingen ringer och frågar hur jag mår längre. Och jag ringer ingen, och frågar nästan aldrig. Allt är beklagansvärt. Men även det ett nyliberalistiskt symptom. Själv har jag kommit fram till att jag är omedveten anarkist. Vi måste uppnå totalt kaos, om något samhälle av värde kan skapas. Kapitalismen måste krossas från grunden. Vilket inte är särskilt svårt. Allt är oerhört bräckligt. Det blir roligt när väl nyliberalismen förkastas som människovidrig. Då ska jag stå och skratta åt alla modemänniskor och jagkarriärister. Eller det räcker kanske att fråga. Vad har du gjort för bra för jorden? Jag vet, att inte heller jag, kan svara. Men min dröm är att viga, detta helvetiska liv, åt det betydelsefulla. Konst i alla former, och en kamp för global jämlikhet – är med reservation (jag misstror mig själv), meningen med livet. Allt som sker inom detta, beundrar jag.

Jag älskar att gå hem nykter. Det händer alltför sällan. Det svenska sommarregnet, jag blir nästan tårögd. Finland vann melodifestivalen. Jag fann det ganska lustigt. Om det var rätt låt spelar ingen roll. Och på ett sätt lyckades festivalen få mig att bli mänsklig. Om så bara för en kväll. Jag tror jag somnar i natt – drömlöst tungt.
Började skriva en novell om Johan. Har ingen fantasi.
Det känns så meningslöst. Att gå och lägga sig. Sömnen känns som ett hinder och ett avslut. Imorgon kommer jag vara en annan människa igen. Dölja mig för solen, och invänta natten. Mitt ekorrhjul. Jag vantrivs. Abstinensen får mitt hjärta att bulta förrädiskt. Jag fryser, mitt hår är vått. Smak av imovane i munnen, jag mår illa.
Imorgon. Jag vet att jag kommer skriva, ett av mina hatbrev till livet. Så varför detta svaga lugn? Jag tror att jag håller på att gå under. På kvällarna när jag tänker tillbaka på dagen, är det nästan alltid utan att begripa vad som hänt. Jag förstår mig inte. Som om jag har förlorat kontrollen över mig själv. Det är väldigt skrämmande. Måste nog åka till psyk imorgon. Och låsa in mig. Och få elchocker, och dö stillsamt och vackert genom att hänga mig på toaletten, med läderskärpet, och en vissnad blomma, i min vänstra hand. Han den där hatar mig. Jag tror nog, att han aldrig kommer förstå mig. Och jag aldrig honom. När han ser på mig, är det med avsmak. Ingen respekt, jag är ett själlöst äckel. Mycket riktigt. Han förstår mig nog ändå.
Nu känner jag propavanen. Natten kommer skölja över allt.
Ge mig någonting att leva för. Snälla någon? Bara rester, eller en själ i nöd. Jag är inte, på något sätt; nogräknad.

Jag vill ha sprit. Ingenting annat berusar mig som det. Jag vill vara beroende. Dricka mig till sömns, och sedan vakna med en huvudvärk som är tröstlös underbar.
Men jag har inga pengar. Och ingen ork. Ingen fantasi. Jag sitter och blir fet i mitt rum. Väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Ångest är förövrigt ett skitbegrepp jag använder för mycket. Total brist på fantasi. Men vad finns det att skriva om? Jag känner inte för att göra mig odödlig. Det räcker med ett kort meningslöst liv, för mig.

Jag har ångest.

(Ändå sitter jag och stör mig på att Ztv har försvunnit. Inte för att jag brukar se på den kanalen, men det är ändå en störande detalj i tillvaron. Vad är orsaken? Att viasat har köpt upp frekvensen? Viasat är något som jag föraktar. Men de behöver inte känna sig träffade. Jag hatar mig blodig.)

Slutade röka, och började igen. Nu rev jag sönder ett recept jag inte borde ha. Är det detta som kallas att växa upp? Jag börjar bli vuxen.

Snus är dock fortfarande meningen med livet. Det är aldrig tråkigt. Jag hade varit död utan.

Inatt drömde jag att jag bodde på Manhattan, och att en storm var på väg. Skyskrapan jag bodde i gungade som en färja. Som tur var gungade det inte lika mycket hos min vän som bodde några våningar ned. Jag minns att utsikten var otrolig. Letade tromber vid horisonten. Sedan mådde jag illa. Tror att drömmen slutade dåligt. Jag vaknade med blodig näsa. Mina groteska skor står av okänd anledning i mitt rum. Fötterna gör ont. Gick jag i sömnen? Bra i så fall.

Igår hörde jag ett skämt. Idag fattade jag det.

Så ge mig sprit. Jag blir en mycket bättre människa då…

Karriärer är opium för folket. Och jag kan inte sjunga.

Människan är en intressant varelse.

Det tar två timmar att bli fri
jag sitter kattvakt
bara för att jag inte vill leva
bara för att jag vill dö
ingen frågar mig
man antar
och förutsätter
och när jag går under
bara låt mig
det tar två timmar
en bombträffspojk
och leversmärtor
och utan hopp
ingen att hoppas med
det är inte synd om mig
det är tragiskt
det är tragik
att självmord
kan vara så vackert
och att man kan bli så besatt
av en evighet
ett icke-varande
ett lugn
det tar två timmar att bli fri
och insikten
att min död fyller förvirrade själar
med lycka
jag antar att ni är värda det
och att jag
är värd
så mycket mer.

Jag har börjat ta en ny tablett. Det är lika spännande varje gång. Min läkare har kommit fram till att jag är manodepressiv. Jag håller delvis med. De få tillfällen jag mår bra, är jag maniskt drivande. Jag fyller dagen med nyvunnet intresse. Betalar mina räkningar. Tvättar och städar med glädje. Andra dagar, när tungsinnet vinner över mig – hatar jag människor, isolation som följd - och självmordstankar. Men nu har jag fått en ny tablett. Nu kommer allt bli bra. Jorden kommer inte gå under. Gud skänker mig ljus.
Tabletten ska tydligen motverka det maniska Jag ska inte längre behöva uppleva meningslös lycka. Inte heller djupa depressioner. Ett mellanting ska jag bli. Fullt kontrollerad och snäll. Jag ska fylla min omvärld med kärlek och glädje. Le åt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, bli monarkist, och stödja USA:s imperialistiska krig mot satan och terrorismen. Sedan ska jag sitta snällt framför teven och titta på Oprah Winfrey och äta fullkornsbröd, tills jag dör hastigt utan en enda svag reflektion.

Jag mår för jävligt.