black heat

(am g) (Black heart p.)

Från den stora krashen

Helt underbar

Pengar kvar i madrassen

Det är allt du har

Nu finns inga lagar

Inga sanna svar

Du, räkna dina dagar

Om du har några kvar

 

(dm f am)

(f g a)

Livet från en underström

 

Tror du att vi sväljer

Vilken lögn som helst?

Du står här och kväljer

allt är liksom sönderfrälst

Jag ställer mig på avstånd

Snart bara händer kvar

Och ert jävla välstånd

Ryms i min pissoar

 

Livet från en underström

 

Nu är den sista striden

Beväpna er

Motståndet är av siden

Men de blir fler och fler

Vi måste ta beslutet

Om vi ska stanna kvar

Det här är faktiskt slutet

Men det är allt vi har

 

Livet från en underström


beroendeframkallande tjat

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jävlar ska folk bli friska! Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre. Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten. ”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.” Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst. Och forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen.

Men om man bortser från abstinensen, förlåt - utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar. Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord. Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dreglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dreglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen? Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad - det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen (ursäkta de grafiska problemen, siffran efter läkemedelsnamnet och vilken grupp den verksamma substansen tillhör, är det intressanta - och alltså inte denna parentes eller något annat man kan störa sig på...:

 

Namnet på verksamt ämne,                               Rapporter om

patenterat namn och kategori.                          utsättningssymtom

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003

2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058

3. Alprazolam (Xanor) BDZ                                             842

4. Sertralin (Zoloft) AD 585

5. Hyoscin (Egazil) Tarm                                                519

6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st.                               450

7. Fluoxetin (Fontex) AD 402

8. Tramadol (Nobligan) Opioid                                        389

9. Fentermin (Fentermin) Cent.st.                                   371

10. Metadon (Metadon) Opioid                                        316

11. Lorazepam (Temesta) BDZ                                       282

12. Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st.                           277

13. Diazepam (Valium) BDZ                                           192

14. Triazolam (Halcion) BDZ                                           188

15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ                                       112

 

Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb). Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression,  generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 - 225 mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara. Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista.

 

Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker? Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

 

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe - hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet. Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

 

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor? Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratade med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset? Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

 

Håkan Kristensson

 


förädare

Jag äter vatten super vin tillverkar tomhet i en fabrik: Vad tog det åt folket? Drog de tillslut? Jag bara undrar, för jag kan återuppfinna livet. Du kan stå och förkovra dig, jag ber dig bara att hålla käften. Folket är död, det stod i tidningen. Moderaterna leder med 700 procent, och jag sitter och transkriberar hjärna, den fyller mig med en sådan oglömlig leda. Det tär på fingrarna, fingrarna blöder saft, du skulle ju stoppa där, du skulle ju sluta där. Vaken och somnad, vaken och förströdd: Ge mig livets periodare, ge mig dess absolutister. Jag har inget till övers för förädare. Ni är avskum lever i er lögn i en lögn väl förankrad i helvetet. Vad jag menar är att se sakligt på döden. Den har skrämt oss till livet, livet vi lever där vi piskas av förströelser och uppfunna nöjen. Jag läser inte mellan raderna längre, du ska inte läsa mig mellan raderna. Och raderna ska vara tomma fönster.

att förlora

Du har förlorat mig

Mörkret är förruttnelse

Du stod för nära

Leksaksbarnet

Vem var först?


Mörkret förruttnelsen

Din illusion

Var allt för finsandad

Vem avlider först?

Vem tror du avlider först?


Du har förlorat mig


Mörkret

Är beslöjat, visst

men förruttnat

Har du funnit din plats?

Någonstans att vila?


Släng på dig några trasor

Låt människor få se

Vänta där

På slåttermaskinen


Ni har förlorat mig


Mörkret förruttnelsen


Förlorat mig

Flöden

Avloppsflöden

En söndag

Med blommor och jag väntade.

Världen sönderslagen

Heroinet förlösande

Och de, som vi skulle möta

Var döda och blommorna döda

Sorgen var ny

Jag log en stund åt det

När de kom var det med automatgevärena

Och ställde upp oss  framför En svart vägg

Ögonbindel och mörkret som följde

Jag älskar er förevigt Jag har ingen att älska.

 

Se här i galenskapen jag väntade och väntade