bombträffspojk

Vacklar förbi

inte med glädje

döden själv utklädd

Och alla saker jag skulle ha sagt

förglömda i mitt väsen

och allt jag ville säga

Ta  hem mig

Och var min vän

Och fast jag går under

Va min vän

Vårda mig

Ty jag förfaller

jag förefaller

synnerligen

i högsta grad

förfaller

Och all ondska

med glädje

Dödens glädje

…den enda glädjen

Så jag faller

Och vet

hur allt ska vara

Och hur

långt ifrån mig

allt bör vara

mitt väsen

mitt jag

dödens väsen

och dödens jag

och glädjen

är hatet

förklätt

hatet

drivkraften

som jag

förklätt

förruttnar

som jag andas

och som du förlåter

din makt att förlåta  

att jag andas

förlåter du aldrig

förlåter mig aldrig

aldrig

och jag vacklar

jag slocknar

all min kraft

drivkraften

hatet

förgörs

med ett enda ord

ett ord

som jag förgörs att höra

jag dör

men ni dör

alla dör

alla dör

ingen tröst

men bara

för att vi

tar livet

av

varandra

och så ska det vara

så har vi lärt oss

att så ska det vara

det är så

så är det

jag vacklar

alla tror mig

och ingen förstår mig

och ingen tar hem mig

ingen tar hem

skadeskjutet

och detta

mycket riktigt

Andersson

är dödens frid.

Jag går i blindo

In i varje möjlighet

Med samma nyfikenhet

Varje gång.

När jag faller handlöst

i livets små pikanta hål
gör jag det alltid

utan större engagemang

Och jag reser mig alltid

Utan att skämmas

Och medan kläderna torkar

Planerar jag nästa stordåd

att rädda världen eller nåt

Och jag misslyckas

med en karaktäristisk pricksäkerhet

Och jag går därifrån

Sammanbiten

Men vid gott mod

För varje gång jag faller

Och jag vet att det börjar bli tjatigt

Med så är livet

Och jag fyller varje andetag med strävan

Jag bestiger berg!

Och när jag faller

Så har jag någonting för mig

i alla fall någonting för mig.

Det är ganska tomt. Jag valde fel tillfälle att starta en blogg. Jag har hört att få bryr sig. Och det gör hela mitt väsen aningen patetiskt. Jag vaknade alldeles tillräckligt försent för att påbörja en dag. Vilket jag aldrig gjorde. Nu sitter jag här med nackont och lyssnar på en skiva med Herr T och hans spelmän. Jag lyckades bänka mig framför en usel amerikansk katastroffilm. Och fann mig berörd. Vilket tyder på att jag verkligen borde komma ifrån lägenheten. Frågan är vart jag ska gå. Allting är ju trots allt ingenting. Och ute är det kallt. Här i Göteborg. Jag vantrivs. Men jag vantrivs överallt. Och vill få för mig att recitera Dan Andersson…jag avstår. Imorgon ska det hända. Jag ska gå till biblioteket och låna en bok. Och sen ska jag läsa den och tycka om den. Jag behöver något att tycka om. Jag blir så lätt cynisk.

Allt jag behöver är hundra spänn och en väckarklocka. Så är jag redo att möta världen. Och bli en människa att lita på.