Inte om, Hur
Man börjar hata väggarna. Och den där Franz Kafka-planschen börjar gå mig på nerverna; den blå tramsbården och den kräkfärgade nättapeten. Så jag öppnade mitt fönster och gick ut på avsatsen där och satte mig. Fem våningar upp, man kan se ned på människorna som går och shoppar sitt liv som ändå är förstört och förgängligt. Jag tog en cigarett och kände mig nöjd för första gången på fem år. Jag minns den gången för fem år sedan. Vet inte om jag ska gå in på det här, för det är mycket mediokert. Så, jag satt där en liten stund på avsatsen och kände mig nöjd. Jag hade köpt Level 100, så det räckte en stund, fem minuter kanske. När jag rökt klart föll tungsinnet åter. Och jag gick in och käkade ett packet sugersnaps, öppnade en gammal äcklig öl som Sussie lämnat kvar när hon var här, och tänkte att jag kanske måste börja förklara mig. Det är kanske på tiden. Så här kommer det: Det är ett skapande att inte skapa. Det meningslösa är en mening. Det är en syssla att vara sysslolös. Folk fattar tydligen inte det, och det gör mig förbannad. Nåja, kanske inte förbannad. Förgrymmad kanske, eller bara trött. Nu menar jag inte att man ska sluta göra saker – nej, bara att jag gör det.
Men som sagt, jag börjar hata väggarna. Väggarna i mitt rum, och väggarna i Karlstad, väggarna i Klarälven, ja var fan man nu är så är det väggar som man hatar. Den som uppfann väggen, uppfann allt ont på denna jorden. Svält, katastrofer och krig och pest, allting. Det går inte att krossa väggarna och slå sig fri. Det är bara en gammal ensam klyscha. Så var finns hoppet? Ganska uppenbart. Frågan är inte om, bara hur.