bombträffspojk

Ja, nu har jag då varit på arbetsterapi som det vackert heter. Jag har döpt gruppen till promenadgruppen. Vi är en grupp som promenerar. Idag har vi vandrat kring villorna längs klarälven, mot stadsdelen Strand, som det tydligen heter. Jag har redan lyckats karaktärisera alla medlemmarna i gruppen: En, givetvis, postpunkspillra kedjerökande varelse med sociala svårigheter som gränsar till det aggressiva. En mamma med fullt utvecklade sociala färdigheter, men med svåraktig depression och självdestruktiva tankar. Vidare har vi en kille som jag tycker väldigt synd om. Börjar nästan gråta när jag tänker på honom? Hela han skakade när vi satt och fikade tillsammans och utbytte floskler. Han var även besatt av att fotografera fåglar. Han gick efter oss och fotograferade fiskmåsar och gräsänder osv. Han grymtade fram några slitna fraser med jämna mellanrum, som även jag tyckte var en aning malplacerade, och jag är inte en mästare på att följa klara linjer i mitt språk. Nåväl. Sen hade vi en intressant tjej. Hon var helt uppslukad av olika fönster som vi passerade, vilket jag tyckte var vackert på sitt sorgliga sätt. Hon satt också och skakade när vi drack kaffe. En mycket skör person, men som jag tyckte om från början. Hon var bara tjugo år, men var tärd av en ångest jag nog aldrig upplevt. Sen hade vi Bodil och Lisa, de två arbetsterapeuterna (stavas det så?). Bodil och jag kom in i en hätsk diskussion om fotbollsklubbarnas förvärvningsdepravering, det är lite svårt att förklara, men mycket logiskt verkade det för tillfället. Lisa var påtagligt likt programledaren i Fråga doktorn. Betedde sig som programledaren i Fråga doktorn skulle göra. Och det var alla... Nej förresten, det var inte alla. Det var en som satt och fikade med oss som var mongolid. Ungefär, fick inte grepp om henne riktigt.

En annan rolig grej var hur frukosten var upplagd. På ett stort bord med massor av pålägg som skulle skickas fram och tillbaka, som om det var en terapeutisk metod för att driva ett från början dömt samtal fram på en knagglig stig och låta deltagarna känna på varandra. Jag tror man kan skriva en d-uppsats om det fikabordet. Och en hel avhandling om var och en av oss människokadaver. Inklusive mig. Jag borde skriva en avhandling om mig själv. Den skulle vara ganska intressant i sin struktur, men ganska långtråkig i sitt innehåll. Ska nog göra det. Huvudtesen ska vara själens diaspora i en fysisk materialistisk värld. Går det att prata om galenskap, eller är det en flytande gräns som uttrycks i mötet mellan människor, eller i ickemötet. Mina grannar skulle nog hålla med om att jag är galen. Om galen är att nätterna igenom sitta och lyssna på Public Enemy på högsta volym med ständig ångest och längta efter pillren som de ger mig varje tisdag, som jag bara mår dåligt av. Nåväl, det var ett ganska ytligt exempel, men men.

Det hela fick mig att må dåligt, men på ett bra sätt. Ska nog gå dit nästa fredag bara för att motbevisa min bitch S*T(min terapeut). Och för att ytterligare bekanta mig med dessa kategorier av människor som mår dåligt. Ett litet projekt.

Further into the fog I fall
well, I was just
following you...

Vad gör man

I en stad av död

Och färjestadshulliganer

Som skriker

Jag orkar inte höra

Era hejarramsor

Fatta!

Nu sitter jag här

Med mig själv och ingen annan

Dold av samhällsmurar

Och fylld av mig själv

Det är ett öde det

Gud

Jag har i alla fall fått ett Morrissey återfall. Viva hate. Den enda skiva som får mig att gråta. Och gråter gör jag, trots alla efexor och mirtazapin och zyprexa och stesolid och propavan och propanolol och samarin och alvedon och phenibut och ingenting mer, jo snus. (Och jag är mycket införstådd i hur kliché det är att använda gråta i text såhär.) Det är ganska konstigt egentligen, hur livet liksom havererar så fort man kommer i kontakt med psykvården. Den vill döda mig. Nu har jag blivit placerad i arbetsterapi. Jag ska varje vecka promenera med samhällsoförmögna. Det är ett stort skämt, det är som att säga till en rullstolbunden, att gå då för ihelvete!

Nåja. ?Dial-a-cliché?

Michael´s Bones är så tragisk i sin enkelhet. Vacker i sin självdestruktiva banalitet:

And now you've turned the last bend
And see - are we all judged the same at the end?
Tell me, tell me

Oh, you lucky thing
You are too brave
And I'm ashamed of myself
As usual

Och sen, givetvis, världens bästa protestlåt: "Margaret on the Guillotine". Mot Reagan/Thatcher-liberalismen.

The kind people
Have a wonderful dream
Margaret On The Guillotine
Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?

And people like you
Make me feel so old inside
Please die...

Så imorgon ska jag promenera. Och ja, förnedra mig återigen. Det finns ingen annan utväg. I detta helvetes land, med Reinfeldt och Maud. Borde flytta utomlands. Till Tonga eller nåt...