bombträffspojk

Vad är det som måste ut? Jag har aldrig varit såhär liten. Det är någonting som förändrats, och någonting som aldrig blir sig likt igen. Jag gick ut för att få luft, men klarade bara några steg, sedan bröt jag ihop på vanligt sätt och grät för första gången på tre år.
Vad händer? Det känns som om jag förlorat allt. Jag kan bränna upp alla mina ägodelar och ändå inte känna någon skillnad. Det är kanske det jag måste göra.
Jag ska börja sortera. Så fort jag vet ska jag börja sortera det jag inte behöver. Kasta bort det förgångna och acceptera det helvetiska nuet. Det är ljust ute. Jag förstår inte varför jag är vaken.
Ett rum på 13 kvadrat. I en kvasistad ovanför Vänern. Är det verkligen dit jag vill, är det verkligen det jag behöver? Troligtvis inte, men jag är totalt desorienterad. Kan inte se klart, det är ju bara mörker här i Göteborg, hur fan kan man se något då?

Jag saknar alla mina vänner.

Men något har förändrats. Det är mycket kallare nu. Vart tar ni vägen? Varför gömmer ni er? Jag står här och fryser. Kom och värm mig. Jag behöver värme.

Fåfänglig
Det är bara ett ord
I vägen
Jag söker sanningen
I lögnen
Meningslösheten personifierad
Här är jag
Bortglömd, säkert
Fallande bort från er
Jag faller långt från trädet
Faller långt från er

Jag behöver en cigarett
För att kunna stava
Mina ord betyder ingenting
Fåfänglig
Jag är i vägen
För er
Så slå mig sönder
Det spelar ingen roll
För allt är bara
Ett kretslopp
Menat för ingen

Det meningsfulla
Är kärleken och Gud
Och jag har ingen på min sida
Längre