bombträffspojk

Språkmästare ANVÄNDER visuella. metoder…

utaNKravpÅInnehåll

ännu en bloggerfarenhet

Tittar man för mycket på reklamkanalerna så blir man mentalt skadad. Speciellt de hjärnlösa dokumentärerna. Jag stör mig på människor som ger goda råd om livet. Som om inte varje människa är experter på sitt eget liv. Dokumentärernas upplägg är att fokusera ett bisarrt beteende, till exempel nagelfetischism, för att sedan med en förvirrande moralitet snabbt knyta ihop säcken genom att få folk att acceptera människor som tänder på naglar. Personen ifråga avslutar dokumentären med att säga: ”förr var jag rädd att visa mina naglar, jag blev sjukligt deprimerad och isolerad och ledsen…” (och fan vad det heter); och vidare understruket: ”nu har jag accepterat mitt öde, fått tillbaka livsglädjen, och det kan Du också få”. Om man nu måste envisas med dokumentärer enligt ovanstående så kom inte med goda råd för helvete! Råd som dessutom är idiotiska. Det är intressant att se hur människor förvandlar livserfarenheter till religiösa upplevelser, och sedan prompt måste dela med sig av sin subjektiva insikt till det stackars förvirrade folket. Fyfan vilka idioter. Förlåt, men allt gör mig upprörd idag. Svt är mycket bättre. Gammal hederlig folkhemsjournalistik.

Klockan är fyra. Snuset är slut. Affären öppnar nio. Jag vill bara dö.

Något högg tag i mig. Och ville göra mig förstående. Först nu, är jag förstående. Det behövdes våld, det behövdes illaluktande kraft. Och jag vet att jag inte vill dansa med lyckan igen. Den var alltför söt, passionen för anarkistisk. Jag behöver kontroll, vilket jag för tillfället saknar. Man föds och dör med det.
I två timmar har jag tittat på klockan. Jag kan empiriskt bevisa att tiden står stilla. Nu kommer något som jag antar är en naturlig trötthet. Om en halvtimme ut i regnet. Jag har glömt det vackra med gryningen. Återigen för sött.
Jag läser dikter med avsmak. Gitarren ligger på golvet. Bakom mig sängen. Katten sover i klädhögen. Tvätta är något jag borde göra. Men allt för sött.

Idag höll jag på att kräkas framför spegeln. Jag har gett upp illusionen min mamma gav mig. Nu bygger jag strategier utifrån helvetet. Ett brinnande liv, i vapenstillestånd. Något jag behöver är friktion. Tyvärr är jag allt för inoljad. Att sova är ett nederlag. Jag antar utmaningen kaffe.
Ett avbrott är en gåva, något alla behöver. Om man inte inser det, så inser jag det för dem. Vi måste stanna en stund, och krossa det bakom oss. Väskan på ryggen – en usel kliché. För vilken anledning ska man bära föreställningar? Jag förkastar den moraliteten. Moralen är f.ö. fördummande. Istället empati. Något som samhället medvetet tar ifrån oss. Nu har jag sagt det. Till ingen som helst nytta. Ett avbrott är vad jag behöver. Var jag hittar det spelar ingen roll. Men jag kan börja med att skriva något obscent. Hmm, en väldigt intressant tanke.

”Jag söker natten
och mörkret som vill skyla
min längtan till dag”

En usel haiku. Varsågod. Fyfan vad jag är tragisk.

Nu fick jag ett sms. Tidningarna har lämnat tryckeriet. En mental ansträngning, jag låter bäst vara fysisk.

Förskjuts till periferin
studeras genom teleskop
fysiljeras av ingen
men fysiljeras likväl
idag gick jorden under
i en ostädad garderob
i ett bara något
för kallt rum

igen
jag skriver i cirklar
det finns inget som är mer frustrerande, jag vet

(men en nyhet
en avancerad dröm
panikslagen
över yttrandefriheten
ingen hörs längre
för det nya
operativsystemet
kräver nya tolkningar
som ingen förstår -
självklart kan man dra
osynligt på mungipan
åt det hela)

morgonen kommer kvävande
om epileptiska timmar
tidningarna måste ut
för de som bor i trevåningshusen
utan hiss
så man måste springa
uppför alla trappor
och kräkas
av trötthet
och borgerlig
tidningssvärta
jag förstår att detta
är ett skäl att leva
men att leva
innefattar begreppet
´vilja dö´

Det blåser ute. Natten följer rytmiskt. Det mörka, en svag illusion. När jag vaknar, blöt i håret. Är det jag som vaknar, blöt i håret. En sömngångare, med skorna vid min säng; och dessa trötta, blodiga fötter. En mardröm kanske, och en tragedi.

Skrivövningen får bli: Beskriv helvetet, såsom du upplever det. S och J. Om ni läser.

Charles Fourier är dagens hjälte. Jag borde skriva en hyllningsdikt till honom. Men han är död sedan tvåhundra år. Och ingen uppskattar hyllningar, försenade tvåhundra år, vad jag vet.

Vi låter allt försvinna
bakom oss med glädje
vi slänger av oss kläderna
och föds på nytt
en generation
med glassplitter
under fötterna
Vi beundrar våra föräldrar
endast utifrån
att de fortfarande lever
Och om de inte lever
beundrar vi dem
endast utifrån det
sedan går vi hem
med gråten i halsen
och andas asfalt
utan ifrågasätta
bakom oss ett arv av svar
som vi med lätthet förkastar
bakom oss en mättnad
vi aldrig kommer förstå

Kön: Man. Jag gillar inte kategorier. Människor förväntar sig saker, som jag inte är människa nog att producera. Jag vill ha opium. Och ett illaluktande rum. Helst under marken. Med några timmar kvar, ett oundvikligt slut. Jag gillar inte ramar. Och hatar precis alla som vill förstå mig. När jag är förstådd, är jag död, och döden är inte något jag vill uppleva. Döden är ingenting. Förlåt Gud.
Jag äter grus, och sitter allvarlig men lugn. Ibland tycker jag om människor bara för att de ser mig. Som bilisten som stannade för mig vid övergångsstället. Och vinkade för att få mig att gå. Jag vinkade tillbaka, och kände mig mänsklig. Sedan sprang jag till spårvagnen, som stannade kvar, snällt vid hållplatsen – bara för mig. Jag är förvånad. För jag är så jävla omänsklig. Varför pratar folk med mig? Varför pratar jag med folk? Jag tar alltid människor för det sämsta möjliga. Jag vet att folk pratar skit bakom ryggen på mig. Men hur kan jag veta? Det kanske inte är så. Skamfylld tanke.
Varför såg jag på ishockey idag? Jag tynar sakta bort. Med precision.
Jag försökte ge Erik en lampa. Men han satt i sitt mörker och lyssnade på musik. Han såg inte mig. Jag stod där, med rädsla att skrämmas, tills jag gick därifrån förnedrad. Lampan står utanför hans rum. Han upptäcker den nog.
Så syns jag? Jag tror inte det. Och ingen ringer och frågar hur jag mår längre. Och jag ringer ingen, och frågar nästan aldrig. Allt är beklagansvärt. Men även det ett nyliberalistiskt symptom. Själv har jag kommit fram till att jag är omedveten anarkist. Vi måste uppnå totalt kaos, om något samhälle av värde kan skapas. Kapitalismen måste krossas från grunden. Vilket inte är särskilt svårt. Allt är oerhört bräckligt. Det blir roligt när väl nyliberalismen förkastas som människovidrig. Då ska jag stå och skratta åt alla modemänniskor och jagkarriärister. Eller det räcker kanske att fråga. Vad har du gjort för bra för jorden? Jag vet, att inte heller jag, kan svara. Men min dröm är att viga, detta helvetiska liv, åt det betydelsefulla. Konst i alla former, och en kamp för global jämlikhet – är med reservation (jag misstror mig själv), meningen med livet. Allt som sker inom detta, beundrar jag.

Jag älskar att gå hem nykter. Det händer alltför sällan. Det svenska sommarregnet, jag blir nästan tårögd. Finland vann melodifestivalen. Jag fann det ganska lustigt. Om det var rätt låt spelar ingen roll. Och på ett sätt lyckades festivalen få mig att bli mänsklig. Om så bara för en kväll. Jag tror jag somnar i natt – drömlöst tungt.
Började skriva en novell om Johan. Har ingen fantasi.
Det känns så meningslöst. Att gå och lägga sig. Sömnen känns som ett hinder och ett avslut. Imorgon kommer jag vara en annan människa igen. Dölja mig för solen, och invänta natten. Mitt ekorrhjul. Jag vantrivs. Abstinensen får mitt hjärta att bulta förrädiskt. Jag fryser, mitt hår är vått. Smak av imovane i munnen, jag mår illa.
Imorgon. Jag vet att jag kommer skriva, ett av mina hatbrev till livet. Så varför detta svaga lugn? Jag tror att jag håller på att gå under. På kvällarna när jag tänker tillbaka på dagen, är det nästan alltid utan att begripa vad som hänt. Jag förstår mig inte. Som om jag har förlorat kontrollen över mig själv. Det är väldigt skrämmande. Måste nog åka till psyk imorgon. Och låsa in mig. Och få elchocker, och dö stillsamt och vackert genom att hänga mig på toaletten, med läderskärpet, och en vissnad blomma, i min vänstra hand. Han den där hatar mig. Jag tror nog, att han aldrig kommer förstå mig. Och jag aldrig honom. När han ser på mig, är det med avsmak. Ingen respekt, jag är ett själlöst äckel. Mycket riktigt. Han förstår mig nog ändå.
Nu känner jag propavanen. Natten kommer skölja över allt.
Ge mig någonting att leva för. Snälla någon? Bara rester, eller en själ i nöd. Jag är inte, på något sätt; nogräknad.

Jag vill ha sprit. Ingenting annat berusar mig som det. Jag vill vara beroende. Dricka mig till sömns, och sedan vakna med en huvudvärk som är tröstlös underbar.
Men jag har inga pengar. Och ingen ork. Ingen fantasi. Jag sitter och blir fet i mitt rum. Väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer. Ångest är förövrigt ett skitbegrepp jag använder för mycket. Total brist på fantasi. Men vad finns det att skriva om? Jag känner inte för att göra mig odödlig. Det räcker med ett kort meningslöst liv, för mig.

Jag har ångest.

(Ändå sitter jag och stör mig på att Ztv har försvunnit. Inte för att jag brukar se på den kanalen, men det är ändå en störande detalj i tillvaron. Vad är orsaken? Att viasat har köpt upp frekvensen? Viasat är något som jag föraktar. Men de behöver inte känna sig träffade. Jag hatar mig blodig.)

Slutade röka, och började igen. Nu rev jag sönder ett recept jag inte borde ha. Är det detta som kallas att växa upp? Jag börjar bli vuxen.

Snus är dock fortfarande meningen med livet. Det är aldrig tråkigt. Jag hade varit död utan.

Inatt drömde jag att jag bodde på Manhattan, och att en storm var på väg. Skyskrapan jag bodde i gungade som en färja. Som tur var gungade det inte lika mycket hos min vän som bodde några våningar ned. Jag minns att utsikten var otrolig. Letade tromber vid horisonten. Sedan mådde jag illa. Tror att drömmen slutade dåligt. Jag vaknade med blodig näsa. Mina groteska skor står av okänd anledning i mitt rum. Fötterna gör ont. Gick jag i sömnen? Bra i så fall.

Igår hörde jag ett skämt. Idag fattade jag det.

Så ge mig sprit. Jag blir en mycket bättre människa då…

Karriärer är opium för folket. Och jag kan inte sjunga.

Människan är en intressant varelse.

Det tar två timmar att bli fri
jag sitter kattvakt
bara för att jag inte vill leva
bara för att jag vill dö
ingen frågar mig
man antar
och förutsätter
och när jag går under
bara låt mig
det tar två timmar
en bombträffspojk
och leversmärtor
och utan hopp
ingen att hoppas med
det är inte synd om mig
det är tragiskt
det är tragik
att självmord
kan vara så vackert
och att man kan bli så besatt
av en evighet
ett icke-varande
ett lugn
det tar två timmar att bli fri
och insikten
att min död fyller förvirrade själar
med lycka
jag antar att ni är värda det
och att jag
är värd
så mycket mer.

Han slet av sig ansiktet. Och tryckte en kniv strax under revbenen. Satte sig på knä, och grät tröstlöst. Några dagar senare kom en begravningsbil bil och plockade upp resterna. Trottoaren hade under tiden färgats brun. Bakom ett skynke satt en gammal man. Och tittade nyfiket på det nya. Det var han som ringt brandkåren. Hans fru var död. Därför tog han dagen som den kom. Mörkbuskar med lädersvansar. Det kom att bli hans födelsedag.

Jag går bort och söker ljuset. Ljuset söker något helt annat. Kanske något som vandrar fritt. Kanske något som lever. Mycket orättvist.
Jag säger det så sällan. Men jag är en man av naturen. Naturen som skapade mig, utstår mitt hat.

Aftonbladet skriver om allsvenskan. Jag läser om sport. Dagen som varit, är utdöd. Teven är avstängd. Ofta faller jag in. I svarta hörn. Och under marken söker maskarna. Och ovanför mig en evighet. Ingenting passar mig. Jag borde leta sömnen. Utanför en ångest oändlig. Och ett förljuget lugn.

Folk har lagt skräp i min garderob
Det går bra att bruka
uteslutningsmetoden
jag vill inte längre vara människa
om att vara människa
innebär
det här
och jag döljer mina brister
med sådan trovärdighet
att folk tror sig
tycka om mig

En vindil
och ett deprimerande töcken
är jag
dock fortfarande

folk har lagt skräp under min säng
och när jag inte somnar
brukar jag ledsamt skänka det en tanke

Jag har börjat ta en ny tablett. Det är lika spännande varje gång. Min läkare har kommit fram till att jag är manodepressiv. Jag håller delvis med. De få tillfällen jag mår bra, är jag maniskt drivande. Jag fyller dagen med nyvunnet intresse. Betalar mina räkningar. Tvättar och städar med glädje. Andra dagar, när tungsinnet vinner över mig – hatar jag människor, isolation som följd - och självmordstankar. Men nu har jag fått en ny tablett. Nu kommer allt bli bra. Jorden kommer inte gå under. Gud skänker mig ljus.
Tabletten ska tydligen motverka det maniska Jag ska inte längre behöva uppleva meningslös lycka. Inte heller djupa depressioner. Ett mellanting ska jag bli. Fullt kontrollerad och snäll. Jag ska fylla min omvärld med kärlek och glädje. Le åt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, bli monarkist, och stödja USA:s imperialistiska krig mot satan och terrorismen. Sedan ska jag sitta snällt framför teven och titta på Oprah Winfrey och äta fullkornsbröd, tills jag dör hastigt utan en enda svag reflektion.

Jag mår för jävligt.

Jag är en människa som föds och dör varje dag. Det är inte enkelt, utan exakt så svårt som det låter. Varje natt ett avslut. Så hjälp mig att hjälpa. Ingenting annat behöver jag – än behovet behövas. Ingenting annat får mig att födas. Ingenting annat dödar mig. Jag vill dö. Och födas. En dygnsrytm. Inget annat.

Jag försöker sluta röka. Börjar få svårt att andas. Men framför allt har jag ett desperat behov av en tandläkare. Alla dessa faktorer formerar ett bisarrt monster av total apati och framtidsförakt.
Dödsångest är ångesten över insikten att vännerna går på toaletten samma dag som jag dör. Ett mänskligt livs värde kan summeras enligt ovanstående.
Jag är väldigt väldigt trött...

Staden vi har växt upp i har ockuperats. Varje steg, varje sekund är impregnerat med allsköns skräp. Det offentliga rummet är kapitaliserat. Övriga mötesplatser tillbommade. Vi möts inte längre, vi tycker inte ens om varandra längre.
Opportunistiska Aftonbladet har satt en prislapp på skadegörelsen 1 maj 2006: 2,6 miljoner. Skulle inte mångmiljardföretag ha råd att byta skyltfönster? Jag tycker att de borde byta mycket oftare.
Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Men här i Göteborg åkte fem piketbussar, med fullt utklädd polis, efter syndikalisternas 1:majtåg. Vid varje korsning stod ett tiotal kravallpoliser och spände upp sina muskler bäst de kunde. Allt var oerhört provocerande. En fredlig demonstration mot orättvisor och förtryck, förföljs och kontrolleras av polis som i sin tur står under diktaturstaten Sverige. Kopplingar till Kina kommer upp spontant. Himmelska fridens torg – vi kommer! Vi är snart där!
Jag förstår i alla fall människorna som reagerar. Önskar att jag var lika stark. Men det tar för mycket av mig att bara gå utanför dörren, till mitt rum, ut i köket – jag trivs bättre här. Men krossa skyltfönster för mig, kasta gatsten mot polisen, vägra ordning, vägra den tysta tysta döden. Den som jag valt, och aldrig slutar, välja, den slutar aldrig. Så ockupera tillbaka vår livsvärld! Riv ned all reklam du ser! Rösta inte i september! Det finns ingen politiker som vill folkets väl längre. Allt är bara ett spel om makten – jag stödjer aldrig spel om makten.

En del kallar mig cyniker. Jag är inte cyniker. Har bara tappat förtroendet för människan. Samhället har gjort det oändligt svårt för oss att förändra något. Demokratin har urholkats. Vi har förlorat närheten till varandra. Isolerats. Vi vågar inte längre gå ut. För aftonbladet skriver att det är livsfarligt på gatorna. Gatorna andas ond bråd död. Våldtäktsmän befolkar natten. Helst står de bakom träd, rovdjurstinna och bara väntar på att någon dum jävel ska våga sig ut. Sedan hoppar de på mig. Och våldtar mig. Och dödar mig. Och jag försvinner, jag finns inte mer. Ingenting är mer skrämmande.
Istället fyller vi våra liv med materiella ting. Bygger vår identitet som lego. Ingenting av värde produceras. Allt konsumeras. En ny lcd-tv. Så att vi kan se på nyheterna med fantastisk skärpa. Informationsbomber. Allt rinner av oss. Ett svältande barn. Vad finns på andra kanalen? Idol 2006. Äntligen. Det enda som fattas. Den sista pusselbiten i mitt sorryassliv.

Så varför är det bra med upplopp? För att det är så. Jag har rätt. Jag har alltid rätt.

Kommer du ihåg nåt
Av allt som jag har sagt dig?
Mina minnen är borta
allt är spårlöst försvunnet
Jag vill ju bara ha dig här
för allra sista gången
och jag ska säga dig det där
om att vara fången
Och fast du inte lyssnar
så är jag glad att du finns där
För ingen finns där
Ingen annan finns där

och i mitt rum står en orkester
och spelar hela natten
att de aldrig slutar
kan de aldrig sluta?
och varje gång jag somnar
väcks jag strax av ljuden
att det aldrig slutar
kan det aldrig sluta?

Så det är inte konstigt
jag var helt enkelt tvungen
att konsumera sömnen
och sova som ett barn
och vilken sömn det blev
du skulle aldrig tro mig
men om du skulle tro mig
skulle du förstå

för i mitt rum ryms en armé
som krigar hela natten
finns det ingen vapenvila
vad har hänt med pacifismen?

Så kommer du ihåg nåt
av allt strunt som jag har sagt dig?
Allt är spårlöst borta
Allt är spårlöst försvunnet
Och min enda önskan
är att du finns här
För ingen annan finns här
ingen orkar med mig

Och varje gång jag skrattar
är det nåt som går sönder
Och varje gång jag gråter
är det jag
som gråter

Här inför sista striden
Är jag väl bekant med
hur livet smakar
hur illa livet smakar
Att du orkar med det
att folk mäktar med det
är för mig ett svar nog
i ödesvalet

och allt är spårlöst borta
och Allt är förlorat