bombträffspojk

Det spelar ingen roll
när ingen vill ha mig
vad gör det
att välja källargången
när 2000 knivar
kastats åt mitt håll?
Jag är trött på den här staden
det har jag sagt
ett antal gånger
men trött är jag
likväl
Människor här
har leende stora som…
och huvuden större än…
Är det bara jag som tröstlöst
försvinner bort?
Jag slänger mina tunga böcker
jag avsäger mig deras berättelser
och det är därför
mitt liv är slut
kan det vara
på något annat sätt?

Imorgon ska jag kasta
min telefon i Göta älv
och pånytt leta kemiska vänner
i rännstenen

för det spelar ingen roll
när ingen vill ha mig

Jag har märkt
att vart jag än går
vart jag än andas
och står
är jag ivägen
ett själlöst ting
att kasta
utesluta
och förskjuta bort
ingen vill ha förbjudna

Och gryningen
och jag
är förälskade
en flyktig förälskelse
vi möts varje natt
frostbitna
(hon berättar sagor
jag tidigare
aldrig hört)

Men tillbaka till livet
jag valde det inte
fick en usel karta
förleder mig bort
runt omkring mig
finns människor
som ser mig och skakar
karaktäristiskt på huvudet
det kommer tillbaka
de där leendena
och stora huvuden
som alltid vet bäst
och ger goda råd
om hur allt ska vara
hur man bör handla
om a plus b ärlikamed c
men jag är ledsen…
jag vet hur allt bör vara
bara att det nästan aldrig
är så

Inatt ska en storm passera
imorgon ett bedrägligt lugn
jag kommer möta dagen svartklädd
och sammanbiten
för det spelar ingen roll
livet är bortkastat
igen och igen
när ingen vill ha mig

Jag tycker om dig
det trodde jag du visste
men bara timmarna
och dagarna
inte vore så långa
skulle vi nog ha kul
du och jag tillsammans
Vet du
att bakom dörrarna
och sjutillhållarlåsen
finns människor
som du och jag
med liv
som ditt och mitt
visst är det
en deprimerande tanke?
men en vaken sådan
och innan dit vi ska
innan dit vi måste
kan det vara bra att inse det

Jag tycker om dig
nu kan vi väl sluta
med våra grubblerier
och fantasier
och bli som de
vi föds att bli

Den arsenal av primitiva behov människan är dömd att tillfredställa varje dag är väldigt styrande och hämmande för mänsklig utveckling. Samhället accepterar och förutsätter konstruerade sekundära behov, som människan inte har naturligt, vilket är väldigt ångestskapande. Egentligen tar de naturliga behoven en väldigt stor plats i våra liv, och de sekundära behoven, är beroende av att dessa tillfredsställs så fort som möjligt. Karriärrister är mästare på att tillfredställa sina naturliga behov, för att sedan fokusera på ett konstruerat behov, men är egentligen fångar, och kan inte på något plan lämna behoven otillfredsställda. Till exempel behovet att äta, vilket har i dagens postmoderna samhälle blivit sjukligt prioriterat. Oftast är det människor med starka sekundära behov, dvs. karriärister, som fastnat i detta naturliga behov, och finner en extrem längtan att stilla sin sjukliga hunger. Detta kan förverkligas genom att utveckla och fokusera sina konstruerade behov, vilket i längden leder till ett möjliggörande för sin depraverande längtan efter mat. Andra behov, som t.ex. behovet att gå på toaletten, har en liknande effekt på karriärister, ser man vetenskapligt på det hela bajsar karriärister 25% mer än vanliga människor (säkert beroende på att de äter påtok förmycket, men också ett slags perversitet jag inte vill gå in på). Och om man på samma sätt tittar på det sexuella behovet, det kanske starkaste behovet en människa har, är ångesten inför saknandet av sexuellt tillfreställande 250% mer intensivt än människor utan större ambitioner i karriärslivet. Primära behov förstärks alltså av de sekundära, vilket är ganska intressant. Karriärister är, utifrån ovanstående, mer perversa, feta, och bajsar alltså betydligt mer, i jämförelse med en normmänniska. Behovsstyrda människor lyckas förvisso mer i samhället, men mår mycket sämre. Människor med starkt sekundärt behov, har alltså även ett förstärkt primärt behov – vilket gör att man kan dela upp människan i två grupper – den ”behovsstyrda människan”, och den ”ickebehovsstyrda människan”. Vem som vinner i slutändan är fortfarande omdiskuteras, men utifrån begreppet ”livskvalitet” är det ganska uppenbart.

Vi lät abstraktionen bli en karta
och färdades i cyberrymden
varthän den än tog oss
det spelade tydligen ingen större roll
allt förlorade mening
ingenting betydde något
bara jakten och målet
som alltid försköts
framåt horisonten
vi blev dödsfiender
till allt levande
byggde stålkonstruktioner
att slå itu
och ju längre ifrån marken vi kom
ju längre från himlen hamnade vi
slagna i detta mellanting
av känslolösa abstraktioner
är det så mycket att förändra
att vi helt enkelt inte orkar
det blir vårt fall
det är vårt fall
och vår död är förutbestämd

En gång orörd
nu våldtagen
jag försöker hitta anledningar
att gråta
två månader av hopplöshet
(något förenklat)
Det skulle vara bättre
att långsamt förvalta livet
att beskära känslor
(om det finns nåt kvar
att beskära)
En gång orörd
livet framför mig
nu ett smärre hav
ett stilla vatten
om jag kunnat simma
hade jag gjort det
utan att tänka
mot horisonten

Att förakta är att älska motsatsen till det man föraktar. Jag sitter och föraktar, och följaktligen älskar. Vad jag älskar är, om tesen ovan gäller, högkultur och dammsugare.

Jag lever ständigt med insikten
att hoppar man härifrån
går man itu
ändå lever jag både med viljan
och rädslan
och det ofödda inom mig
ska förbli
ofött
troligtvis
Man fixerar marken
och strävar mot himlen
faller man
härifrån
går man itu
och livet självt
med behörigt avstånd
tillslut
kryper förbi

Vår planet är byggd med torra händer
jag står här med manisk skärpa
ett gatstensbarn
ett kullerstycke
offrar mig glatt för världens bästa
de flestas bästa
(jag är en man med utopier)

ge mig ett maskingevär
så ska jag skjuta
detta helvetiska lugn
ifrån världen

För Sverige
är en rest
från kolonialismen
och jag hatar nationalister
jag hatar kulturister
och jag hatar människor
som känner gemenskap
med en kung
en dåligt förljugen saga

Vår värld är byggd med torra händer
om några timmar fryser marken
och gatstensbarnen
kommer göra sitt

Jag sitter och försöker skriva ett cv. Inte för att jag söker jobb, utan för min idiot till psykolog vill att jag ska skriva vem jag verkligen är... Hon har nog inte fattat att jag är just så illa det låter. Men det kan fördriva tiden lite. "Jag heter Håkan och är 26 år. Jag är inte bra på någonting, har ingen fantasi och är otroligt uttråkad. Dagarna fördrivs med en mångfald av lagliga droger, allt som finns tillgängligt konsumerar jag. I övrigt är jag väldigt bra på att vara livrädd för människor, mina vänner står ut, vilket jag inte förstår. Jag är elak, och tygellös i garderober. Mina intressen är ett intresse, min person - bisarrt ointressant. Har en stor talang för att förstöra för folk, mig själv inräknad. Inget driver mig, tomheten fyller mig, världen rinner förbi utan minsta reflektion." Det räcker nog så... Jag är trött på mig själv…

Så du har ramlat igen
så du har fallit igen
Dina barn flyttar
så långt ifrån dig
det bara går…
Men det är inte ditt fel
det är det här förbannade livets
fel

och om några år
är jag som du
nedträngd mot golvet
vingklippt osv.

men har jag sagt till dig
att jag räknar minuterna
som är kvar på dagen
för att få sova?
du vet ju hur allt sånt fungerar

f ör övergivna
är vi ju alla
bara en del
mer än andra
och de vänner
som du hade
innan stormen
var är de nu?
spridda för vinden
aktivt försvunna
är de nu
och jag sitter här
i ett vidrigt rum
och liknar dig
långt mer
än jag vill
bekänna
För så är det
så måste det få vara
Gud är stenhård
på den punkten

Jag vill ditt bästa
drick ihjäl dig
ät dina vita piller
tills du dör
för livet
är inte
mer än så.