Till en Svensk arbetare i Trollhättan
Tiden går och allt förloras
Det du vinner
Är lump och skrot
Du står där redo att marschera
Fast du aldrig
Ens har satt en fot
På marken där betongen river
Bland nässlor
Och förtorkad jord
Ett samhällsbarn, väl integrerat
Katalogiserat
Och färdiggjort.
Men låt oss bror(för det säger alla)
Spela bort
våra sista spänn
På den där maskinen, väl preparerad
Gud förlåte
Att förskjuta den
Men tiden går och allt förloras
Du vinner ingenting
Blott lump och skrot
Så glöm fabriken, och glöm maskinen
Börja leva
Och gör det fort!
För jag börjar bli lite enerverad
I min depressiva
Förförort
Du sitter på en hög med pengar
Och ett hus
Och din pärleport
Det skulle vara bra med detta
Men du skriker
Rädda vårt kapital
Som du gnott för i hela livet
Släpp loss
Detta samvetskval
Eller ta din lilla hög med pengar
Och köp ett rep
Och en lämplig krok
Skruva fast den så att den håller¨
Och fäst väl
Med en dubbel knop
För livet ditt är allt för dyrbart
För att rädda
En liten bil
Som är dömd i graven, halvt uppruttnad
Ta dig samman
Och ta ditt liv
Am G F (E, C) (Eller en lämplig plogbensmelodi, vals)
Sjukt välskriven text. Samt mycket tankeväckande för en sån som jag. Dina litterära talanger lyser igenom. Det är progg i modern; alienerad, tappning. Lämna, förskjuta, överge det som vill en illa, istället för att ta över, förändra och göra till sitt.
Detta måste vi prata om, så småningom.
/ Robert
Genialt. As usual!