Till en Svensk arbetare i Trollhättan

Tiden går och allt förloras

Det du vinner

Är lump och skrot

Du står där redo att marschera

Fast du aldrig

Ens har satt en fot

På marken där betongen river

Bland nässlor

Och förtorkad jord

Ett samhällsbarn, väl integrerat

Katalogiserat

Och färdiggjort.

 

Men låt oss bror(för det säger alla)

Spela bort

våra sista spänn

På den där maskinen, väl preparerad

Gud förlåte

Att förskjuta den

Men tiden går och allt förloras

Du vinner ingenting

Blott lump och skrot

Så glöm fabriken, och glöm maskinen

Börja leva

Och gör det fort!

 

För jag börjar bli lite enerverad

I min depressiva

Förförort

Du sitter på en hög med pengar

Och ett hus

Och din pärleport

Det skulle vara bra med detta

Men du skriker

Rädda vårt kapital

Som du gnott för i hela livet

Släpp loss

Detta samvetskval

 

Eller ta din lilla hög med pengar

Och köp ett rep

Och en lämplig krok

Skruva fast den så att den håller¨

Och fäst väl

Med en dubbel knop

För livet ditt är allt för dyrbart

För att rädda

En liten bil

Som är dömd i graven, halvt uppruttnad

Ta dig samman

Och ta ditt liv

 

Am G F (E, C)  (Eller en lämplig plogbensmelodi, vals)

 

 

 

 

 

 



Kommentarer
Postat av: Suecae

Sjukt välskriven text. Samt mycket tankeväckande för en sån som jag. Dina litterära talanger lyser igenom. Det är progg i modern; alienerad, tappning. Lämna, förskjuta, överge det som vill en illa, istället för att ta över, förändra och göra till sitt.



Detta måste vi prata om, så småningom.



/ Robert

Postat av: Aya

Genialt. As usual!

2010-03-12 @ 20:54:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback