bombträffspojk

Jag hatar tekniken för tillfället, eftersom jag en vacker dag i november dumt nog litade på den. Man ska aldrig lita på tekniken, då går det åt fanders. Jag hade en lång intervju med Karlstads nya handikappskonsulent Lina Helgerud, och jag använde mig av två diktafoner. En diktafon som brukas på Aspbladet i vanliga fall, och så min telefon. Jag hade två således. Båda två var tomma efteråt. Ingen intervju. Den är så himla bra när den väl funkar. Men man ska aldrig lita på den. Tekniken… Min katt spillde en mugg med kaffe på min nyinköpta laptop.. Man kan inte lita på katter heller. Datorn gnistrade till och slocknade. Tekniken gick sönder. Därför – efter att ha tolkat allt rätt – kan man slutligen skylla allt på katten. Skaffa aldrig katt.

Men jag ska inte prata strunt och tycka synd om mig själv. Det gör jag nämningen städigt privat. Jag ska försöka sluta med det, eftersom det betraktas osympatiskt här i Sverige. Andra ska tycka synd om en; först då kan man få ut något av den usla tillvaro man lever i. Men under intervjun så kanske ni tycker att jag borde ha kommit ihåg huvuddragen. Det kan jag inte eftersom jag vid tillfället genomgick en viss omskriven elektrisk behandling. Biverkningar, förutom yrsel och total håglöshet, är att översköljas av den härliga glömskan. Man glömmer bort alla nervösa saker. Man säger hej till busschauffören, som aldrig hälsar tillbaka, men man blir inte ledsen för det, som förr – inte efter den behandlingen, nej nej. Problemet är att man glömmer även positiva saker. Som till exempel vad Lina sagt under intervjun, eller att man haft en intervju, och slutligen att man praktiserar på Aspbladet eller att man lever i Sverige. Det här var tänkt till förra numret, eftersom temaveckan ”En stad för alla” just avslutats. Och var tänkt som ett reportage. Långt, länge sedan. Lina Helgerud är den personen som håller i detta, detta nya fantastiska ”En stad för alla” är menat som ett projekt som varar till Karlstad tar bättre hand om funktionshindrade personer, så det varar ju fortfarande. Det går inte så fort som alla vill. Jag fruktar att det kommer vara ganska länge, men att projektet löses upp med tiden, och att den härliga glömskan elektrifieras rakt in i Karstads själ, och stannar där för evigt. Men jag ska inte prata strunt.

Handikappskonsulent Lena Helgerud har, efter ett beslut av kommunfullmäktige i november 2009, inget lätt arbete framför sig. Nej tvärtom. Men en pampig inledning på arbetet var ju den där temaveckan med Jesper Odelberg och andra tokigheter. Själv missade jag hela kalaset, men såg honom på stan, och det är faktiskt sant. Men det är nu vardagen, den så bekanta baksmällan eller avtändningen kommer. Och då krävs en stark och engagerad person att ta tag i monstret framför sig och göra ett bra jobb. Vem vet om Lina är rätt person? men jag misstänker det. Eftersom hon är handikappskonsulent. Man ska utgå från varje individ är det tänkt, men buntar ihop oss ändå eftersom det också är en modern sak. Ett ”vi och de”-tänkande fast förfinat och klubbat i FN. För man kommer aldrig bort ifrån det där, utan man vandrar bara djupare in i snårskogen, tills man slutligen inser att man sitter fast igen, och nya regler och riktlinjer behövs. Tillslut blir det så bra för de med funktionsnedsättning att det nästan blir bättre att ha funktionshinder än att vara utan. Och det går ju inte, så då får man väl börja definiera lite mera, igen, och hitta nya anledningar att förtrycka olika kategorier som man hittar. Men det är ju först då. Så länge krävs det ett underverk för att få människor att inte ha sina väl inrotade fördomar. Som man ser på missbrukare – för missbruk, tänker de flesta – är ingen funktionsnedsättning, missbruk är en frisk person som gör sig ofrisk och helvetiskt irriterande. Som måste skärpa sig. Att det skulle finnas bakomliggande orsaker till missbruket är en påtok för radikal åsikt, så nu får jag hålla käft. Och förlåt om jag låter bitter, men man kan vara bitter. Fast tyst och obemärkt. Kommunalt anständigt. Om man inte kan gå, får man boxas – och kan man inte boxas får man sparkas. Det tycks vara strategin. Läser man handlingsplanen så blir man smått road av dess fullständiga absurditet. Jag har nog inte läst en text som innehåller ordet ”individ”, i så många olika böjningsformer (det skulle vara Moderaternas partiprogram i så fall), samtidigt som man buntar ihop alla dessa individer till en stor hög av ett homogent funktionshinder. Men även där finns kategorier, och man känner av en tydlig hierarki: De fysiska funktionshindren är den mest respekterade och tydliga gruppen. Alla de ska må bra på ett nytt odefinierat sätt. Sedan kommer de psykiskt fördärvade och sedan de psykiskt sjuka. Lägst ned hamnar missbrukare, återigen nedtystade. Vem vet, de kommer kanske med nästa gång? Nej, individen ska hjälpas individuellt, man ska på något sätt kunna avgöra detta, och det gör man genom att sortera och kategorisera fram en så tydlig bild som möjligt. Men fortfarande en bild, en illusion – en kategori. Och jag kommer här och kommer. Jag vet inte hur man ska komma undan detta. Vi kan skylla på katten så länge, ja den, tekniken, eller på de där missbrukarna. Det är alltid skönt att ha något att skylla på. Så kategorisera på...

Håkan Kristensson