Dial-A-Cliché
Further into the fog I fall
well, I was just
following you...
Vad gör man
I en stad av död
Och färjestadshulliganer
Som skriker
Jag orkar inte höra
Era hejarramsor
Fatta!
Nu sitter jag här
Med mig själv och ingen annan
Dold av samhällsmurar
Och fylld av mig själv
Det är ett öde det
Gud
Jag har i alla fall fått ett Morrissey återfall. Viva hate. Den enda skiva som får mig att gråta. Och gråter gör jag, trots alla efexor och mirtazapin och zyprexa och stesolid och propavan och propanolol och samarin och alvedon och phenibut och ingenting mer, jo snus. (Och jag är mycket införstådd i hur kliché det är att använda gråta i text såhär.) Det är ganska konstigt egentligen, hur livet liksom havererar så fort man kommer i kontakt med psykvården. Den vill döda mig. Nu har jag blivit placerad i arbetsterapi. Jag ska varje vecka promenera med samhällsoförmögna. Det är ett stort skämt, det är som att säga till en rullstolbunden, att gå då för ihelvete!
Nåja. ?Dial-a-cliché?
Michael´s Bones är så tragisk i sin enkelhet. Vacker i sin självdestruktiva banalitet:
And now you've turned the last bend
And see - are we all judged the same at the end?
Tell me, tell me
Oh, you lucky thing
You are too brave
And I'm ashamed of myself
As usual
Och sen, givetvis, världens bästa protestlåt: "Margaret on the Guillotine". Mot Reagan/Thatcher-liberalismen.
The kind people
Have a wonderful dream
Margaret On The Guillotine
Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
When will you die ?
And people like you
Make me feel so old inside
Please die...
Så imorgon ska jag promenera. Och ja, förnedra mig återigen. Det finns ingen annan utväg. I detta helvetes land, med Reinfeldt och Maud. Borde flytta utomlands. Till Tonga eller nåt...