promemoria:
efter källan till urinstanken
det tycks vara impregnerat
i mina kläder
satans katt
idag har jag slängt historia
det gjorde ont
idag har jag sorterat livet
det går inte att få ordning
på allt
jag havererar
vid tanken
istället tänker jag:
skit samma
det spelar ingen roll
"allt måste ju lösa sig på något sätt" - men på vilket? HUR? NÄR? VARFÖR?
jag tror han går runt och markerar sitt revir
under bokhyllan och i mina lådor
jag har redan kasserat mängder av minnesanteckningar
gula och fuktiga -
söndriga
natten är uppror
nu kommer han
satans katt…
Hej!
Jag har läst igenom din blogg.
Men jag kan inte förstå varför du är så ledsen/frustrerad? är det på samhället? jag förstår inte?
sen å andra sidan är det kanske det som är meningen, tråkit att du känner dig så ensam bara.
Nej, jag existerar inte, även om det kanske verkar så. Men folk bloggar ju som inihelvete hela tiden, så varför utesluta det deprimerande, frustrerande? Samhället är sjukt. Folk går under i sin strävan efter mening i ett meningslöst projekt. Samhället är meningen med livet - och de flesta godtar det. Jag menar att samhället ska vara en plattform för skapande, inte ett hinder, en ond kraft som motverkar människors gudomliga urkraft. Den här bloggen har inget egenvärde, den existerar som ett filter. Det goda i livet får någon annan skriva om.