bombträffspojk

Ta på er plasthandskarna
för här kommer en bekännelse
(bakom dörren
ett hav av förtvivlan -
hur skulle det vara
om någon vänlig själ
kunde begrava mig
med hjärtat kvar?)

jag är så trött
på vardagsrädslor
och blomrabatter
och folk som inte…
---
jag går undan
ett liv i tysthet
är något jag ringaktar -
men fortfarande
något jag tvingats in i
så vad fan gör jag här?

Är (så jävla) utled på ”fröken fräken”
och ”landet runt”
jag borde inte säga det här
men folk lever inte…
allt är stendött
så fort någon försäger sig
startas ett tredje världskrig

Sverige - en demokrati
som föraktar all form av möte
och där vi hatar varandra
snart
till döds

nog följer natten dagen
eller tvärtom
även här
men ändå…

för så är det
majoriteten bestämmer
och helgsuperiet
är något som räddar många
men dödar mig

pappa hade rätt
när han spottade på polisen
och gav livsvant
fan i allt