bombträffspojk

Något högg tag i mig. Och ville göra mig förstående. Först nu, är jag förstående. Det behövdes våld, det behövdes illaluktande kraft. Och jag vet att jag inte vill dansa med lyckan igen. Den var alltför söt, passionen för anarkistisk. Jag behöver kontroll, vilket jag för tillfället saknar. Man föds och dör med det.
I två timmar har jag tittat på klockan. Jag kan empiriskt bevisa att tiden står stilla. Nu kommer något som jag antar är en naturlig trötthet. Om en halvtimme ut i regnet. Jag har glömt det vackra med gryningen. Återigen för sött.
Jag läser dikter med avsmak. Gitarren ligger på golvet. Bakom mig sängen. Katten sover i klädhögen. Tvätta är något jag borde göra. Men allt för sött.

Idag höll jag på att kräkas framför spegeln. Jag har gett upp illusionen min mamma gav mig. Nu bygger jag strategier utifrån helvetet. Ett brinnande liv, i vapenstillestånd. Något jag behöver är friktion. Tyvärr är jag allt för inoljad. Att sova är ett nederlag. Jag antar utmaningen kaffe.
Ett avbrott är en gåva, något alla behöver. Om man inte inser det, så inser jag det för dem. Vi måste stanna en stund, och krossa det bakom oss. Väskan på ryggen – en usel kliché. För vilken anledning ska man bära föreställningar? Jag förkastar den moraliteten. Moralen är f.ö. fördummande. Istället empati. Något som samhället medvetet tar ifrån oss. Nu har jag sagt det. Till ingen som helst nytta. Ett avbrott är vad jag behöver. Var jag hittar det spelar ingen roll. Men jag kan börja med att skriva något obscent. Hmm, en väldigt intressant tanke.

”Jag söker natten
och mörkret som vill skyla
min längtan till dag”

En usel haiku. Varsågod. Fyfan vad jag är tragisk.

Nu fick jag ett sms. Tidningarna har lämnat tryckeriet. En mental ansträngning, jag låter bäst vara fysisk.