under marken
Kön: Man. Jag gillar inte kategorier. Människor förväntar sig saker, som jag inte är människa nog att producera. Jag vill ha opium. Och ett illaluktande rum. Helst under marken. Med några timmar kvar, ett oundvikligt slut. Jag gillar inte ramar. Och hatar precis alla som vill förstå mig. När jag är förstådd, är jag död, och döden är inte något jag vill uppleva. Döden är ingenting. Förlåt Gud.
Jag äter grus, och sitter allvarlig men lugn. Ibland tycker jag om människor bara för att de ser mig. Som bilisten som stannade för mig vid övergångsstället. Och vinkade för att få mig att gå. Jag vinkade tillbaka, och kände mig mänsklig. Sedan sprang jag till spårvagnen, som stannade kvar, snällt vid hållplatsen – bara för mig. Jag är förvånad. För jag är så jävla omänsklig. Varför pratar folk med mig? Varför pratar jag med folk? Jag tar alltid människor för det sämsta möjliga. Jag vet att folk pratar skit bakom ryggen på mig. Men hur kan jag veta? Det kanske inte är så. Skamfylld tanke.
Varför såg jag på ishockey idag? Jag tynar sakta bort. Med precision.
Jag försökte ge Erik en lampa. Men han satt i sitt mörker och lyssnade på musik. Han såg inte mig. Jag stod där, med rädsla att skrämmas, tills jag gick därifrån förnedrad. Lampan står utanför hans rum. Han upptäcker den nog.
Så syns jag? Jag tror inte det. Och ingen ringer och frågar hur jag mår längre. Och jag ringer ingen, och frågar nästan aldrig. Allt är beklagansvärt. Men även det ett nyliberalistiskt symptom. Själv har jag kommit fram till att jag är omedveten anarkist. Vi måste uppnå totalt kaos, om något samhälle av värde kan skapas. Kapitalismen måste krossas från grunden. Vilket inte är särskilt svårt. Allt är oerhört bräckligt. Det blir roligt när väl nyliberalismen förkastas som människovidrig. Då ska jag stå och skratta åt alla modemänniskor och jagkarriärister. Eller det räcker kanske att fråga. Vad har du gjort för bra för jorden? Jag vet, att inte heller jag, kan svara. Men min dröm är att viga, detta helvetiska liv, åt det betydelsefulla. Konst i alla former, och en kamp för global jämlikhet – är med reservation (jag misstror mig själv), meningen med livet. Allt som sker inom detta, beundrar jag.
Jag äter grus, och sitter allvarlig men lugn. Ibland tycker jag om människor bara för att de ser mig. Som bilisten som stannade för mig vid övergångsstället. Och vinkade för att få mig att gå. Jag vinkade tillbaka, och kände mig mänsklig. Sedan sprang jag till spårvagnen, som stannade kvar, snällt vid hållplatsen – bara för mig. Jag är förvånad. För jag är så jävla omänsklig. Varför pratar folk med mig? Varför pratar jag med folk? Jag tar alltid människor för det sämsta möjliga. Jag vet att folk pratar skit bakom ryggen på mig. Men hur kan jag veta? Det kanske inte är så. Skamfylld tanke.
Varför såg jag på ishockey idag? Jag tynar sakta bort. Med precision.
Jag försökte ge Erik en lampa. Men han satt i sitt mörker och lyssnade på musik. Han såg inte mig. Jag stod där, med rädsla att skrämmas, tills jag gick därifrån förnedrad. Lampan står utanför hans rum. Han upptäcker den nog.
Så syns jag? Jag tror inte det. Och ingen ringer och frågar hur jag mår längre. Och jag ringer ingen, och frågar nästan aldrig. Allt är beklagansvärt. Men även det ett nyliberalistiskt symptom. Själv har jag kommit fram till att jag är omedveten anarkist. Vi måste uppnå totalt kaos, om något samhälle av värde kan skapas. Kapitalismen måste krossas från grunden. Vilket inte är särskilt svårt. Allt är oerhört bräckligt. Det blir roligt när väl nyliberalismen förkastas som människovidrig. Då ska jag stå och skratta åt alla modemänniskor och jagkarriärister. Eller det räcker kanske att fråga. Vad har du gjort för bra för jorden? Jag vet, att inte heller jag, kan svara. Men min dröm är att viga, detta helvetiska liv, åt det betydelsefulla. Konst i alla former, och en kamp för global jämlikhet – är med reservation (jag misstror mig själv), meningen med livet. Allt som sker inom detta, beundrar jag.
Kommentarer
Trackback