bombträffspojk

Jag älskar att gå hem nykter. Det händer alltför sällan. Det svenska sommarregnet, jag blir nästan tårögd. Finland vann melodifestivalen. Jag fann det ganska lustigt. Om det var rätt låt spelar ingen roll. Och på ett sätt lyckades festivalen få mig att bli mänsklig. Om så bara för en kväll. Jag tror jag somnar i natt – drömlöst tungt.
Började skriva en novell om Johan. Har ingen fantasi.
Det känns så meningslöst. Att gå och lägga sig. Sömnen känns som ett hinder och ett avslut. Imorgon kommer jag vara en annan människa igen. Dölja mig för solen, och invänta natten. Mitt ekorrhjul. Jag vantrivs. Abstinensen får mitt hjärta att bulta förrädiskt. Jag fryser, mitt hår är vått. Smak av imovane i munnen, jag mår illa.
Imorgon. Jag vet att jag kommer skriva, ett av mina hatbrev till livet. Så varför detta svaga lugn? Jag tror att jag håller på att gå under. På kvällarna när jag tänker tillbaka på dagen, är det nästan alltid utan att begripa vad som hänt. Jag förstår mig inte. Som om jag har förlorat kontrollen över mig själv. Det är väldigt skrämmande. Måste nog åka till psyk imorgon. Och låsa in mig. Och få elchocker, och dö stillsamt och vackert genom att hänga mig på toaletten, med läderskärpet, och en vissnad blomma, i min vänstra hand. Han den där hatar mig. Jag tror nog, att han aldrig kommer förstå mig. Och jag aldrig honom. När han ser på mig, är det med avsmak. Ingen respekt, jag är ett själlöst äckel. Mycket riktigt. Han förstår mig nog ändå.
Nu känner jag propavanen. Natten kommer skölja över allt.
Ge mig någonting att leva för. Snälla någon? Bara rester, eller en själ i nöd. Jag är inte, på något sätt; nogräknad.