bombträffspojk

Den arsenal av primitiva behov människan är dömd att tillfredställa varje dag är väldigt styrande och hämmande för mänsklig utveckling. Samhället accepterar och förutsätter konstruerade sekundära behov, som människan inte har naturligt, vilket är väldigt ångestskapande. Egentligen tar de naturliga behoven en väldigt stor plats i våra liv, och de sekundära behoven, är beroende av att dessa tillfredsställs så fort som möjligt. Karriärrister är mästare på att tillfredställa sina naturliga behov, för att sedan fokusera på ett konstruerat behov, men är egentligen fångar, och kan inte på något plan lämna behoven otillfredsställda. Till exempel behovet att äta, vilket har i dagens postmoderna samhälle blivit sjukligt prioriterat. Oftast är det människor med starka sekundära behov, dvs. karriärister, som fastnat i detta naturliga behov, och finner en extrem längtan att stilla sin sjukliga hunger. Detta kan förverkligas genom att utveckla och fokusera sina konstruerade behov, vilket i längden leder till ett möjliggörande för sin depraverande längtan efter mat. Andra behov, som t.ex. behovet att gå på toaletten, har en liknande effekt på karriärister, ser man vetenskapligt på det hela bajsar karriärister 25% mer än vanliga människor (säkert beroende på att de äter påtok förmycket, men också ett slags perversitet jag inte vill gå in på). Och om man på samma sätt tittar på det sexuella behovet, det kanske starkaste behovet en människa har, är ångesten inför saknandet av sexuellt tillfreställande 250% mer intensivt än människor utan större ambitioner i karriärslivet. Primära behov förstärks alltså av de sekundära, vilket är ganska intressant. Karriärister är, utifrån ovanstående, mer perversa, feta, och bajsar alltså betydligt mer, i jämförelse med en normmänniska. Behovsstyrda människor lyckas förvisso mer i samhället, men mår mycket sämre. Människor med starkt sekundärt behov, har alltså även ett förstärkt primärt behov – vilket gör att man kan dela upp människan i två grupper – den ”behovsstyrda människan”, och den ”ickebehovsstyrda människan”. Vem som vinner i slutändan är fortfarande omdiskuteras, men utifrån begreppet ”livskvalitet” är det ganska uppenbart.